Då Julia kom till världen
Hemma
Måndagen den 25/2 hade varit som vilken måndag som helst. En eller ett par rejäla förvärkar men och så massor av sammandragningar precis som jag haft de senaste två veckorna. Jag hade sovit ganska bra, kände mig dock lite småförkyld och Saga vaknade med febergräns (37.5) så hon fick också vara hemma med mig. Vi hade en lugn dag. Jag organiserade om i Julias byrå och pysslade lite hemma. Mamma och pappa kom och hälsade på och vi gick en kort promenad. Kvällen var mysig och vi kollade på tv i sängen innan jag skulle gå ner och lägga mig i gästrummet. Jag var så långt ifrån en känsla av att "idag ska jag föda barn" jag kunde komma. Därför blir jag paralyserad när jag böjer mig ner för att fylla på Selmas vattenskål i köket och ser att det snabbt bildas en pöl på golvet innan jag ens tagit upp skålen. Känner först inte att det är vattnet som gått utan hjärnan tar en stund att koppla. Första reaktionen är superstress. Va? Inte idag väl? Nu? Det är inte mars än?
Ropar till John som är på övervåningen att "vattnet går lite här nu". Han frågar om jag skojar. Jag svarar nej och då kommer han ner och tittar på vattnet på golvet och sedan frågande på mig. Båda var lika chockade. Som att det liksom är helt otippat att vi ska föda barn idag. Efter att vi har samlat oss lite så fixar John några handdukar. Jag står kvar på exakt samma ställe och tänker att det är lika bra att ringa hit mamma och pappa på en gång ifall det går snabbt nu så att de kan ta hand om Saga. Ringer pappa. Världens kortaste samtal.
- Nu har vattnet gått.
- Vi kommer.
(Kl 22.01 i 17 sekunder totalt. Mamma som redan hade hunnit somna när pappa kom in och förklarade att vattnet hade gått hade yrvaket undrat var det var vattenläcka, haha)
Sedan blir det lite action, vi torkar vatten. Jag försöker hitta bindor och trosor och få iordning på vattnet som rinner som en flod. Det tar ett tag att tömma ut allt så det blir liksom många blöta handdukar innan det går att klä på sig något. Efter fem minuters stök ringer jag förlossningen första gången. Upptaget. Ringer en minut senare. Då kommer jag fram. Förklarar läget och får uppge klockslag då vattnet gick och hur det såg ut (ska vara klart och inte färgat). Hon frågar om jag fått några värkar och jag svarar att det inte har dragit igång än men att jag känner att det börjat trycka på mer sedan vattnet är borta. Vi konstaterar att jag ska vara kvar hemma, vi får en tid för kontroll kl 11 dagen efter som vi båda konstaterar att vi nog inte kommer att behöva och att jag ska ringa när det börjar kännas mer. Ska inte klocka värkarna denna gången utan gå mer på känsla och tryck.
John hjälper mig att bädda i soffan med handdukar och ett påslakan och sedan bestämmer vi att han ska gå upp och sova och att jag väcker honom när det behövs. Efter 45 minuter kom mamma och pappa. Selma tyckte att det var toppen att de kom två gånger samma dag och skäller glatt. Vi sitter i soffan och pratar en stund innan de går och lägger sig i gästrummet, då kanske klockan är 23.30.
Jag ligger kvar i soffan. Känner hur värkarna kommer mer och mer. Klockar dem ändå även fast jag inte skulle. De blir snabbt täta. Jag tänker att jag ska hålla mig till kl 01 men kl 00.42 känner jag att jag vill ringa förlossningen igen och efter lite överläggande så säger jag att jag vill komma in och att jag hellre blir hemskickad om det skulle visa sig att jag inte är redo. Barnmorskan tycker att det är ett bra upplägg men att jag med stor sannolikhet inte alls kommer bli hemskickad om det nu är på g så som jag beskriver.
Jag går upp och väcker John. Försöker klä på mig byxor under värkarbetet vilket inte är det lättaste. John får gå ut och starta bilen som han backade fram redan när vattnet gick och bära ut väskan. Precis när jag fått på mig allt, byxor, jacka, strumpor och skor och är utanför ytterdörren kommer en ny flodvåg av fostervatten och allt blir dyngsurt och det är bara att gå in och börja om igen med nya byxor och allt ihop. Kl 01 kommer vi i alla fall iväg i bilen till förlossningen.
På förlossningen
John kör hyfsat lagligt in till förlossningen. På de knappa 10 minuterna i bilen hinner jag få fyra värkar. När det går lite för fort i rondellerna så att det känns som att bebisen ska komma ut genom sidan av magen får han sakta ner.
Vi parkerar på akuten och går fram och ringer på klockan och blir insläppta och ska ta hissen upp en våning. Vi blir uppmötta av Sandra, en undersköterska som hjälper oss in på ett rum. Jag får väga mig innan. 75.6 toppade vikten i jämförelse med förra graviditeten.
Vi pratar lite, jag får sätta mig på sängen, John får gå och parkera om bilen och under tiden kommer Jessica, barnmorskan in. Vi klickade direkt och jag kände att det här kommer bli superbra. Hon sätter dosor på min mage för bebisens hjärtljud och mitt värkarbete. Vi konstaterar att värkarna är täta och börjar trappa upp i nivå. Vi gör en undersökning som visar 4 cm öppen. Jag var nöjd, det här går mycket snabbare än förra gången, jag hade ju bara haft värkar knappa 2h men förvärkar och sammandragningar i två veckor hade säkert gjort sitt.
30 minuter efter att vi kommit in.
Smärtlindring
Jessica frågar om jag tänkt något på smärtlindring och jag svarar att jag vill ha en epidural (ryggbedövning) och lustgas. Eftersom det krävs en narkosläkare för epiduralen och de har jour så kunde det ta lite tid så Jessica gick och ringde på en gång och kom sedan tillbaka och började förbereda. Jag fick lustgas under tiden och det gav rätt bra effekt. Jag fick en kanyl i armen och locket rullade iväg på golvet vilket orsakade ett litet blodbad innan de fick stopp på flödet men det gjorde mig inget så länge jag fick ha min lustgas så var jag nöjd. Narkosläkaren kom in och efter ännu mer förberedelser så fick jag äntligen min efterlängtade bedövning. Det var jobbigare än jag mindes från förra gången att ligga i fosterställning på sidan, värkarna kanske var mer intensiva denna gång men det var ingen insats i jämförelse med den sköna smärtlindring som sedan infann sig.
Lustgasen hjälpte!
När epiduralen väl var satt skulle jag ligga still ett tag. Vi fick vara själva i rummet och vi filmade lite. Jag är märkbart nöjd med smärtlindringen men skitirriterad över att jag inte får gå upp, ser jättekul ut på klippet. Jag minns att jag ville upp och gå och byta ställning men så blev jag beordrad att ligga still. Men tillslut så fick jag äntligen komma upp och röra lite på mig. Jag gick på toa och drack saft och hängde i gåbordet.
Jessica frågade mig om jag tänkt något på förlossningställning och jag förklarade då att jag ville vara med mer själv. Att jag ville ta emot henne själv om det går, känna mer med handen när hon är på gång och sedan vara den första som lyfter vårt barn, om allt går bra och jag får önska. Jessica är med på noterna och det känns som att hon förstår vad jag menar.
Hon vill ut
Plötsligt känner jag mig illamående i gåbordet. Säger till och får en påse och kräks två gånger. Kommer ihåg att det var något med några taggar som bebisen passerade som gjorde att man kräktes (förra gången spydde jag 20 gånger så detta var lindrigt). Direkt efter spyorna känner jag att epiduralen har släppt. Först ber jag om påfyllning men i samma mening lägger jag till att det är nog ingen idé för jag tror hon kommer nu. Jessica drar samma slutsats som jag och hjälper mig upp i sängen, knästående med armarna över det uppfällda ryggstödet och lustgasen i högsta hugg.
Sedan börjar krystvärkarna. Jag kan inte komma ihåg att jag kände dem så tydligt förra gången, jag var nog för trött och för borta, men den här känslan är supertydlig. Mitt barn ska ut. Jag blir lite rädd en stund för intensiteten för det är inget uppehåll men efter 4 säsonger av "barnmorskan i East End" så kommer jag plötsligt ihåg att det är dags att skita i allt vad djupandningen heter och andas snabbt och ytligt. Och det funkar. Kroppen jobbar så hårt och när det trycker på neråt så brölar jag som en ko med min absolut mörkaste röst och det hjälper även om jag säkert skrämde skiten ur alla andra i angränsande förlossningsrum. Jag svettas så den ljusblå skjortan blir genomsur och så hör jag Jessica säga att det är nära. Jag kan känna med handen på bebisens huvud om jag vill och att jag ska våga trycka på. Och då då gör jag det, jag trycker allt vad jag har och då kommer huvudet och sedan kommer kroppen efter. Jessica tar emot och lägger henne på madrassen mellan mina ben och jag kan backa lite bakåt och själv böja mig ner och hålla om henne och sedan lyfta upp henne till mig. Med navelsträng kvar och allt. SÅ HÄFTIG KÄNSLA. 11 minuter tog det från att min kropp bestämde sig för att hon skulle ut tills dess att hon var ute.
Världens stoltaste
Efteråt
Sedan ligger vi bara där. Jag och mitt barn på mig. Alldeles kladdig av fosterfett och alldeles perfekt. Och allt blir så lugnt. Det liksom går från maxat till stilla på bara ett ögonblick. Vi får vara ifred och ta det lugnt. Ingen som sliter i bebisen eller i mig utan bara få vara ifred den där stunden och landa lite var så skönt. Har ingen aning om hur länge vi var i vår bubbla men det kändes bra och sedan kunde vi färdigställa resten. John fick klippa navelsträngen, moderkakan kom ut med en krystvärk och sedan fick de sy ett par stygn för att laga det lilla som spruckit och granska moderkakan så den var hel och fin. Allt hade gått bra. Vi fick sedan vila lite till och hon fick ligga vid mitt bröst och började suga fint. När hon ätit färdigt och var nöjd så var det inspektion och vikt och längd och temp och sedan fick jag ta en dusch. Den skönaste duschen i världshistorien. Jag hade blivit så svettig och kall och det hade Julia också blivit av tempen som låg lite lågt så John fick kasta av sig tröjan och agera värmedyna medans jag duschade.
Vi fick fika och sedan efter ett par timmar vila så fick vi gå upp till BB och installera oss och börja lära känna varandra på riktigt.
Älskade barn.
Att föda dig var en fantastisk upplevelse och jag älskar dig precis lika mycket som din storasyster från första stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar