Om en dryg vecka blir vår älskade Saga nio månader. Då har hon varit lika länge utanför min mage som hon låg i den.
Vad är då på sin plats bättre än en liten utvärdering. Hur är det egentligen att vara mamma och hur har de första nio månaderna gått?
Här är lite blandade tankar som kommer upp:
* Rent praktiskt är det mycket lättare att vara mamma än vad jag kunde tro. Jag hade väntat mig att bli helt låst till hemmet, få gå upp mitt i natten och vanka runt med gallskrikande bebis, inte lyckas mätta hungrig bebis eller inte förstå vad hon vill. Inget av detta har inträffat. Saga är en cool och kavat unge som är duktig på att visa vad hon vill och redan från dag ett så har vi bondat bättre än jag någonsin kunde föreställa mig. Visst är det hon som sätter reglerna för när vi ska äta och sova och leka men så länge hon är mätt kan hon samtidigt vara med på noterna och hänger med stor fröjd med på allt som händer. Jag vill intala mig att hon kan vara så cool beror på att hon känner sig trygg för att hon vet att hon får mat/torr blöja/uppmärksamhet så fort hon ber om det och därför kan hon slappna av och vara cool i nya miljöer och med nya människor, hon litar på att vi gör allt för henne - vilket vi också gör, hon har oss lindade runt sitt lilla finger. Såklart har vi fått börja sätta gränser nu när hon vill börja bestämma massa saker själv men kärlek och mat kan man inte skämma bort en unge med.
*Jag kör fortfarande med det vinnande konceptet att ge henne mat innan hon blir hungrig. Framförallt när vi ska iväg då får hon mat i förebyggande syfte. Hellre för mätt en en hungrig bebis. Det resulterar i att hon vissa dagar äter många gånger men det får bli så. Brås hon på sin mor blir hon inte så vidare värst kul att ha att göra med om hon blir vrålhungrig...
* Jag har blivit skrik-avtrubbad. När hon var ny så skar det som knivar i mig och jag joggade och bytte blöja eller började amma redan innan jag satt mig i soffan för att hon skulle bli tyst. Nu kan jag ju se på henne om hon är ledsen av en "giltig" anledning eller om hon bara tjuter för att hon inte får som hon vill och agera därefter.
* Att amma gör svinont. Det var det INGEN som behagade tala om innan. De två första veckorna fick jag bita i en kudde varje gång hon käkade. Det var för jävligt. Men jag är glad att jag kämpade för att amma är sjukt praktiskt och mysigt så fort det slutade göra så förbaskat ont. Nu har det gått 1.5 dygn sedan jag ammade sista gången så jag gissar att det nog är på väg att fasas ut, lite sorgligt men det behövs helt enkelt inte längre.
* Att vara gravid och att föda barn var skithäftigt och inte alls jobbigt eller hemskt. Smärtan på förlossningen har jag helt glömt bort och jag skulle göra om det utan att tveka en sekund! Jag kommer ihåg små korta sekvenser av händelseförloppet men det största minnet är såklart när hon kom ut resten har liksom hamnat i skuggan av det.
* Att ha barn är dyrt. Och att vara mammaledig är ännu dyrare för man hittar så mycket snyggt i butikerna som man äntligen kan köpa och som passar kroppen igen!
* Jag erkänner att jag saknar att Saga har så lite hår. Jag vill ju kunna ha tofs på henne. Det går absolut inte. Nu har det äntligen börjat växa lite ordentligt så till ettårsdagen kanske hon kan fira med världens klenaste tofs. Och så undrar jag när hon ska få tänder?
* Jag är så glad att Saga har så fantastiska mor och farföräldrar som bryr sig om henne och vill träffa henne (och oss) ofta! De har ställt upp i alla lägen från dag ett och de är en otrolig hjälp och trygghet för oss.
* John och jag börjar bli mer och mer synkade i föräldrarollen. Innan har det varit jag som gjort det mesta med Saga och har bett John om hjälp när det behövts. Men i takt med att hon vuxit så har John klivit fram och nu hjälps vi åt och Saga är nöjd med båda. John är lite roligare och jag är lite mysigare tror jag att hon tycker.
* Så fort man fått in en rutin så skiter den sig. Vi har gjort några svaga försök att natta i egen säng, äta på regelbundna tider osv men det skiter sig efter typ tre dagar och då ger vi upp. Så länge vi är glada, mätta och pigga så går det ingen nöd på oss. När hon börjar förskola måste vi såklart börja natta henne i tid men innan dess får hon kolla på tv med oss i sängen tills hon somnar, då får vi dessutom sovmorgon!
* Att ha hund är guld värt när man har barn. Det är en gratis underhållning och städar upp all mat som ligger utspridd efter varje måltid. Dessutom är Selma en extra barnvakt och styr upp Sagas påhitt om de blir för yviga.
* Babblarna på iPad är den bästa räddningen för en stunds lugn och ro när ungen vill leka och jag måste vika tvätt, eller gå på toaletten. Vi kör endast babblarna och inget annat. Jag introducerade Bolibompa denna vecka men hon vill hellre ha paddan och babblarna.
* Napp är en sjukt bra uppfinning och hon älskar sina nappar och vill ha dem jämt och har dem utspridda precis överallt. Jag bävar för den dagen vi måste dra ner på nappandet, det kommer blir kaos.
* Mitt motto med att vara förälder är att "är det lätt är det rätt". Det stämmer precis. Det som funkar för oss funkar kanske inte för någon annan och ingen är sämre för det.
