Corona

Dålig hundvecka

 

En riktig skitvecka för Selma den här veckan. Eller det beror på hur man ser det - i tisdags hade vi glömt att vi ställt ut soppåsen med massor av ben från middagens kycklingvingar och det var förstås inte Selma sen med att nosa upp och sätta i sig av när hon var ute och rastade sig. Så det var ju bara att ränna iväg till Ica och köpa sparris som hjälper till att linda in eventuella vassa ben och ge henne. Tur att hon är glupsk för hon tvekade inte en sekund på 10 inlagda sparrisar i matskålen. Så enligt Selma en bra dag som fick så mycket gott  - för mig, not so much.

Det gick bra i alla fall med magen men så igår natt så väckte hon mig och talade om för mig att något var fel och att hon ville ut och då kissade hon massor av gånger och ville inte komma in, så torkade jag henne med vitt papper och såg att det var blod. Jahapp, då var det bara att åka till veterinären på akuttid på fredag förmiddag. Men John var snäll och hjälpte mig att åka in med henne så jag fick ta mina jobbmöte för naturligtvis var det kaos på jobbet samtidigt.

Nu har hon fått antibiotika och smärtstillande mot urinvägsinfektion så förhoppnings släpper det snabbt.

Dansare

Idag var det premiär på dansklasserna för våra tjejer. 

Saga hade önskat balett och för Julia fanns det Mini-Stars som var för 3-4 åringar.

Det blev naturligtvis total succé. De var så peppade och sprang rakt in i sina respektive salar med helt okända nya fröknar och kompisar och körde järnet och tyckte det var toppen. Jag dag i väntrummet i mitten och så kom de ut när de var klara och var så nöjda och stolta.

Dresscode på Julias dans var lite mer allmän men självklart vägrade hon annan outfit är likadan som storasyster så det fick det bli! 

Minsta skidåkaren i Sälen

Vilken fjällenvecka vi haft! 

Vi bodde i exakt samma stuga som förra året för vi tyckte den var så bra. I stugan bredvid hade vi familjen Engdahl med barnen Majken som är lika gammal som Saga och Didrik som är knappt ett år yngre än Julia. Så roligt de har haft - och vi med för den delen. Vi varvade måltiderna hos dem och hos oss, vi åkte tillsammans nästan hela tiden och barnen lekte där imellan.

Den största succén bestod av att Julia var supersugen på att åka skidor. Vi som trodde att vi skulle få stå och traggla vid transportbandet och en knappt sluttande backe hela veckan hade helt fel. Julia hade bestämt sig för att åka fidor (skidor) på riktigt som de stora tjejerna så hon körde knapplift själv dag tre och kastade sig rakt ut i pisterna med oss på släptåg i sele (för hon varken svängde eller bromsade). Vi hade så roligt. Vi fick köpa till ett liftkort så vi kunde åka hela familjen hela veckan. Vilken tur att skidskolan blev inställd (pga av corona) för såhär mycket hade Julia aldrig utvecklats där. 

Saga var det världens fart på hela veckan. Henne såg vi knappt i backarna för hon körde racer och var nere innan vi andra knappt lämnat liften. 

I hundfjället kunde vi ta sittliften till toppen för där gick det härliga gröna och blå backar ner. 

Busunge

Asså Julle är i sitt esse på att komma på hyss just nu. Hon gör allt hon inte får och så snackar hon sig ur det genom att vara dögullig och charmig så det är ju helt omöjligt att bli arg. Nästan. Rätt arg blir jag ibland ändå men det hjälper ju föga.. 

I förrgår hade hon snott mitt läppstift (enligt henne heter det läffstift) som hon behagat måla sig själv, badrummet och sagas säng med. Själva stiftet har jag inte ens hittat utan hittade bara den tomma förpackningen i min sminklåda.

Det går åt mycket plåster här hemma. Inte för att hon har skadat sig utan för att hon själv anser att det behövs av olika anledningar. Ca 2 paket plåster i veckan förbrukar vi nu. 


Igår målade hon sina naglar blå med Sagas nagellack hon fick i julklapp. Hon missade naglarna och träffade mest fingrarna och lite av mattan så nu har hon smurf-fingrar eftersom skiten inte går bort ens med  aceton.

Idag hade hon sprayat ut hela flaskan med balsamspray i sin lugg samt behagat tömma en hel schampoflaska på sitt lilla bord i sitt rum som hon stod och gnodde med. 

Utöver det har hon också idag hunnit måla tusch på sina lakan, blandat ihop alla memory-brickor till tre olika memoryspel, ristat in ett tjock streck med bläck på vårt träbord i vardagsrummet, tömt sitt nya bollhav med 250 bollar åtta gånger och serverat Selma hela sin lunch med potatismos, korv och broccoli när hon inte behagade äta den själv och ljög om att hon visst åt upp den.

Suck. 

Pappa har blivit hämtad av Polisen

Asså Julle, hon har bra koll på mycket men ibland är det lite rörigt. Hon har haft väldiga problem med att göra skillnad på ambulans och polis och har för alla vi känner meddelat att 

- Min pappa har blivit hämtad av polisen och får inte komma hem. 

Jag har ju sagt att han inte får komma hem när han varit på sjukhuset så det är ju sant men det blir en liten annan kontext när hon bestämt hävdar att det är polisen som hämtat honom. 

Så jag smsade föris innan de kom dit i måndags och förklarade läget så det inte ska gå rykten om oss i hela Linghem..

Uppdatering

Vilken julledighet vi har haft. Fram till Annandagen hade vi riktigt härliga dagar. Dagen före julafton firade vi som vanligt med mina föräldrar. Vi spelar julsånger och äter oxfilé och öppnar alla julklappar.

I år kom också en inhyrd tomte i form av Phille som gjorde ett utomordentligt jobb för barnen och gav oss vuxna goda skratt också med sin finlandssvenska dialekt.

Barnen fick som vanligt massor av paket. Två stycken grisar som spelar Americano skithögt och två discokulor var nog den omedelbara hitten och det var disco konstant och de där grisarna väckte oss vuxna flera dagar på rad. 

Barnen fick också tatueringspennor av mormor och morfar vilket uppskattades mycket av barnen, kanske inte lika mycket av oss då Julia har sett ut som en gangster i fyra dagar efter att Saga ”tatuerat” in samtliga familjemedlemmars namn över hela bringan och överarmarna på henne samt ett antal blommor och andra figurer på resten av kroppen. 

På julafton hade åt vi julbord hos oss med Johns familj och mina föräldrar. I år caterade vi julbordet från Stångs vilket var en riktig lättnad. Inget krångel med maten och allt vad jättegott!

Vi tittade på Kalle och så öppnades det paket igen. Denna gång blev nog bollhavet bästa presenten och barnen låg däri resten av kvällen. 

På juldagen vilade vi ut (sånär på de spelande grisarna som barnen väckte oss med). Vi åkte till Linghem och åkte pulka och skrillor. 

På annandagen vad John och jagade och på kvällen var vi båda med på jaktmiddag och barnen fick vada hos farmor och farfar. 

Det var den trevliga delen av julledigheten. Sedan väntande en riktig mardrömsvecka då John vaknade upp med hög feber på måndagen. Tisdagkvällen var det något bättre och vi trodde det vänt men istället blev han ännu sämre på onsdagen och på onsdagkvällen var det så illa att han inte fick luft, hyperventilerade och svettades floder. Jag kunde inte få in honom i en bil till akuten så jag fick ringa ambulansen som kom på 10 minuter. De kollade syresättningen som var för låg och satte in vätska i dropp i armen och packade in honom i ambulansen och drog. Och där stod jag med två ungar i fönstret och tittade efter honom. Det var fan den värsta känslan jag känt tror jag. Att inte veta något, att inte visa oro inför barnen fast man bara vill falla ihop till en vår fläck på golvet. 

Väl på akuten tog de prover och konstaterade snabbt säsongsinfluensa. Lungröntgen visade lunginflammation och vätska i lungorna och antibiotika kopplades in med dropp. 

Sent på natten blev han flyttad till infektionsavdelningen och där blev han inskriven i sex dagar. Kroppen vad helt nedbruten och det tog lång tid för antibiotika och antivirus att verka och få upp kroppen på banan igen men efter två dagar visade prover att det Infektionsvärdet började sjunka.  Syresättningen var det som höll honom kvar längst på sjukhuset då han behövde syrgas får att inte hamna för lågt. 

I tisdags fick vi äntligen hämta hem honom. 

Ser var den bästa stunden 2022.

Nu är han lite trött och medtagen. Fysiskt får han börja om från början med kondition och går omkring i huset och får flås av att gå upp för trappan men det kommer komma tillbaka sa läkaren. Förhoppningvis går det snabbt eftersom han är ung och frisk i övrigt. Han hostar en del också men det är för att få upp den sista vätskan i lungorna.

Men när sådant som detta händer blir man rejält ödmjuk inför livet. Jobbet har jag aldrig brytt mig mindre om. Vi har fantastiska vänner som ringt och hjälpt till. Vårt nyårsfirande ställdes förstås in men då ringde familjen Engdahl och frågade om jag och barnen inte ville komma dit och vara med hos dem. Jag tvekade på om jag skulle orka men gjorde det för barnens skull och väl där var det så skönt att bara vara en stund när barnen lekte och vi vuxna åt god mat. Jag hade inte ätit så mycket alls de där dagarna (var så mycket fokus på att barnen skulle äta och min aptit fanns inte alls så det blev inte så mycket med det) så när 250 gram oxfilé lades på min tallrik sa jag till Jonas att det där kommer jag aldrig kunna äta, ta halva och ge till någon annan. Han bara tittade på mig och sa ”ät” och då gjorde jag det. Och den bara försvann. Jag bara åt och det kändes som att den där oxfilébiten räddade livet på mig…