Hörseltest klart!

Idag på morgonen åkte vi till sjukhuset och gjorde hörseltest. Jullan sov hela tiden och fick godkänt på hörseln på båda öronen. Det är alltså en mätning som görs med en liten hörlur i örat på bebisen och så mäts responsen i hörluren, det är  alltså inget ”tryck på den här knappen om du hör ett pip-test”, haha. 

Nu är vi hemma igen efter att på hemvägen stannat på XXL och lämnat tillbaka ett par skor jag impulsköpte igår. Jag åkte dit för ett par nya löparskor (mina fötter verkar inte gå tillbaka till strl 36 efter graviditeten utan jag tvingades köpa 37.5!)  vilket jag också hittade men så hittade jag också ett par rosa sneakers som jag inte alls skulle ha men jag blev så frestad när de var på rea att de åkte med hem. Onödigt så de fick åka tillbaka igen idag.

Jullan verkar ha en sova-dag idag. Igår var hon vaken nästan hela dagen men i natt sov hon sex timmar innan jag tillslut väckte henne för att amma och nu har hon sovit några timmar till på förmiddagen men då väcker jag henne lite tätare för att få i henne mat.

Vi börjar komma bättre i balans på sömnfronten men alla ligger nog fortfarande lite back efter den här första månaden med lillasyster. Såhär har det sett ut flera gånger de senaste helgerna. Så fina. Hon älskar att köra in sin näsa i Johns hals. 

Gäddan är till salu

I sommar välkomnar vi mamma och pappa som Linköpingsbor! 

Ska bli så roligt att ha dem närmre och så mycket enklare det kommer bli att ses. Vi kan också få hjälp med barnen lättare och vi kan hjälpa dem när det behövs. De har köpt en fin lägenhet på rätt sida stan från oss så det kommer bara ta 10 minuter med bilen. Perfekt! 

Därför är det nu dags för dem att sälja huset, mitt barndomshem. Det känns faktiskt inte alls jobbigt eller nostalgiskt. Jag är så glad att de tar det stora steget och flyttar närmre oss att det bara känns roligt. 

Många fina minnen har vi fått från ”Gäddan” och jag hoppas en ny familj ska trivas lika bra där som vi har gjort! 

LÄNK TILL HEMNET

1 månad

Idag blir vår minsta prinsessa en månad! 

Den kortaste och samtidigt längsta månaden i mitt liv. Tiden har bara flugit förbi och samtligt känns det som att hon alltid varit hos oss.

Igår var vi på läkarkontroll på BVC. Lilla damen fock godkänt och även viktuppgången hade fortsatt som den skulle. Läkaren verkade tycka att jag och BVC sköterskan gjort lite en höna av en fjäder när vi pratade om att viktuppgången varit så dålig för hon tyckte kurvan såg fin ut och sa att det var helt normalt att de gick ner i början och att jag skulle släppa allt fokus kring det nu och amma på som Julia vill, lita på att hon säger till när hon är hungrig. Det var så skönt att höra. 

I natt vaknade jag av mig själv kl 00.15, tre timmar efter senaste matning, tittade på Jullan som sov djupt och tänkte på vad läkaren sagt och somnade om. Två timmar senare vaknade Jullan och lassade in en rejäl laddning mat i 40 minuter, somnade sedan om direkt och sov till 05. SÅ BRA! 

Befrielse och utflykt

Även om Jullan ändå vaknar samma tider på natten (den långa sömnen får vi tydligen vänta lite längre på) så är det en BEFRIELSE att slippa ställa klockan på väckning var tredje timma. Det har stressat mig att veta att det snart är dags atr vakna igen när jag försöker somna så jag sover mycket bättre nu även om det är lika många timmar totalt!

Igår gjorde jag också min första utflykt helt själv (förutom kortare promenader med Selma) och åkte till en barnmarknad och fyndade. Har blivit lite av min sport att försöka hitta billiga barngrejer på rea eller begagnat och jag bröjar bli rätt bra. Jag hade en taktik innan att gå på det som är dyrt att köpa nytt och fokuserade på skor, ytterkläder och böcker. Vanliga kläder och plastleksaker slopade jag i trängseln. Stämningen på de där barnmarknaderna kan likställas med att släppa in ett gäng lyxfällandeltagare i ett öppet bankvalv där de får ta så mycket pengar de kan på en minut. Mammorna är helt vilda. Det slits och rivs bland grejerna och man måste ha en taktik för att få något över huvud taget innan syret är slut i lokalen. 

Ytterkläder hittade jag inga, däremot ett par sandaler, ett par badskor, ett par gummistövlar, fem Alfonsböcker, ett fleece-underställ till nästa vinter och en leksaks-kassa-apparat. Det sistnämnda gjorde succe hos Saga och hon har lekt konstant med den sedan igår. Hon leker att hon är på pappas jobb på banken och räknar pengar. Så gulligt.

Slet också med mig en påse med doktors-leksaksgrejer i farten då jag börjat tröttna på att bara kunna få hjärtat undersökt av Sagas stetoskop så nu fick hon även sprutor, hammare att kolla reflexerna med, en grej att kolla i öronen med samt en blodtrycksmätare. I kitet hade personen som lämnat in grejerna även lagt en skiftnyckel i plast som antagligen tillhört någon form av verktygslåda. Sjukt opedagogiskt för nu har Saga försökt bända bort både dockans arm och mina tår med skiftnyckeln. Jag har förklarat att det inte är en doktors-grej utan något man bygger men det går inte in eftersom det medföljde doktorsleksakerna... 

Vi ångar på!

BVC idag igen. +130 gram till på två dagar. Så skönt! Nu känns det som att det har vänt på riktigt! Duktig Julia och duktig mamma som härdat ut. Men det är fortfarande inte lätt att amma rätt. Jag provade att ligg-amma i natt och då gick ena bröstet sönder igen så nu gör det ont men hoppas det läker snabbt. 

Jag fick lov av BVC-sköterskan att prova att slippa väcka Jullan i natt och se om det funkar ändå. Väckningen kl 00 har inte varit så kul eftersom hon sedan vill vara vaken till ca 04 de senaste nätterna. Men i natt får vi se hur det blir, kanske vaknar hon av sig själv ändå eller så får vi sova lite längre. 

Idag var jag vråltrött efter alldeles för lite sömn i natt så det blev inte många knop gjorda utöver BVC-besöket. Jag sov när hon sov så fick ihop 3h på dagen men nu börjar ögonlocken glappa igen. Ska fortsätta amningsmaraton till 21 och hoppas sedan på mer än 3h sammanhängande sömn i natt. 

+130g

Yes! Äntligen ordentligt framsteg med amningen. +130gram på 4 dagar. Därmed är hon äntligen över sin födselvikt!

Jag har ammat som en dåre de sista dagarna. Hon äter ur båda tuttarna vid en amning och ofta vill hon börja om efter en timma. Det går inte smärtfritt men det går tillräckligt bra och med den här belöningen så finns det ingen anledning att bryta ihop. Tack envishet. 

Inte kul att bli väckt på BVC när man inte sovit något i natt eller i förmiddags utan somnade i bilen på väg dit. Hon blev tvärarg och gallskrek så jag fick amma i väntrummet efteråt och sedan somnade hon i bilen på väg hem och sover fortfarande. Jag valde mellan att sova själv eller att äta lunch men jag var så hungrig så det blev maten. Kanske kan sova ikapp någon timma i eftermiddag när John kommer hem. 

Besök

I söndags hade vi besök av familjen Schöld. Saga var så peppad på att leka med Sigrid. De är så stora nu att de kan leka själva utan att ha ihjäl sig själva eller varandra. Så de lekte på övervåningen medans vi lagade mat och pratade nere. Några gånger var de nere hos oss men mest lekte de uppe i Sagas rum. 

När jag gick upp senare när de åkt möttes jag av ett totalkaos. De hade tagit ut varenda leksak de kunde hitta och lagt allt i Sagas säng. De hade även släpat upp grejer från vardagsrummet. Till och med klättrat i badkaret och hämtat upp badleksakerna. Jag blev så full i skratt. Särskilt med tanke på att jag precis sett denna bilden på instagram: 

Det blir inte så varierat innehåll just nu

Det blir inga stora variationer i uppdateringarna just nu. När vi fått in snitsen med sömn och mat kanske jag vågar mig ut mer men just nu vill jag bara vara hemma. John jobbar fortfarande halvtid denna vecka och han och Saga kommer hem 13.30 så då får vi sällskap. 

Förutom att få Jullan att äta och sova hyfsat så har jag även som mål att gå en promenad om dagen. Det går rätt bra och jag får upp flåset även om tempot fortfarande är rätt långsamt. Har gått några 4km rundor och så några 2km rundor i skogen. De två senaste dagarna har jag lyckats pricka in att gå när det börjar störtregna och har kommit in dyngblöt. Men med ett bra regnskydd på vagnen är Jullan nöjd. Just nu vill hon inte ligga själv utan vara med hela tiden men igår trotsade jag skriket och körde ner henne i full mundering i åkpåsen i vagnen och innan brevlådan hade hon tvärsomnat och sov hel promenaden och en timma till innan jag väckte henne och fiskade upp henne. 

Syrrorna Bergmar

Var tar dagarna vägen?

De här första veckorna liksom smälter ihop. Nu är det redan lördag igen. 

Dagarna består av amma, byta blöja, trösta, sova. På repeat. Någon dygnsrytm har vi inte alls. Hon sover djupt på förmiddagen och eftermiddagen och är istället vaken mitt på dagen samt 23-03. Frustrerande men jag överlever så länge jag sover när hon sover. Vilket inte är så roligt eftersom jag missar tid med resten av familjen men förhoppningsvis varar det inte för evigt utan hon ställer in sig efter vår natt så småningom. I natt tvättade jag och vek all tvätt kl 03 med henne på gott humör efter att ha ammat fyra gånger på två timmar, bredvid mig på skötbordet. 

Vi var på BVC igår. En liten viktuppgång på 20 gram sant en gigantisk bajsblöja (med bajs ända upp i håret) precis innan invägningen som vägde minst 50 gram. Fortfarande åt rätt håll även om hon bajsat ut det mesta så det inte blev dokumenterat på viktkurvan. Så vi ammar på. Det för fortfarande ont men är inte längre outhärdligt så jag kämpar på med helamning. 

Jag försöker rodda runt det lilla barnet och John roddar Saga och mat. Vi är ett starkt team men jag tror båda längtar tills vi får lite snurr så vi kanske kan umgås lite med varandra också, just nu varken äter, sover eller tittar vi på tv ihop. Men jag antar att det hör till, eller? 

Det tar sig!

Det går åt rätt håll med Julias viktuppgång. Hon hade lagt på sig 60g och vägde nu 3.5kg. Inte supermycket men åt rätt håll, jag hade ju hoppats att vi skulle vara tillbaka på startvikten 3570 men vi får jobba på. 

BVC-sköterskan var nöjd. Julia är nöjd. Då bestämde jag mig för att också vara nöjd. Nu ammar jag på så bra jag kan och fortsätter väcka på natten för att hålla ruljansen igång. Så får vi hålla tummarna för att det flyter på av sig självt nu och att der fortsätter läka på så det gör mindre och mindre ont. 

Bad om en extra viktkontroll på fredag bara för att känna mig säker på att det går som det ska. Uppskattar verkligen hjälpen och stödet vi får från BVC. Hon fattar verkligen och tar mig på allvar när jag beskriver problemen med amningen. 

Nu har Jullan sovit tre timmar så nu är det dags för käk ! 

Uppdatering

I fredags sov Saga över hos farmor och farfarn. Det hade gått superbra och de hade haft så roligt och lekt och myst. Så skönt att få en lugn kväll hemma för mig och John med bara Julia och skönt för Saga att få odelad uppmärksamhet ett tag. 

Maskerad hos farmor och farfar;

I lördags åkte jag, John och Julia till Vadstena och hämtade vår stora tjej och träffade släkten hos Johns farmor. På kvällen kom Anton och Stenen hit och käkade tacos och kollade på Mello och hälsade på Julia förstås. 

I söndags tog John med sig Saga till leklandet tillsammans med Alvin och Oscar så barnen fick röja och papporna med av de filmer John skickat att döma 🙈😂

Idag bestämde jag mig att det skulle bli en bra dag efter att ha varit fortsatt nere i helgen av den svåra amningen. Natten har gått bra. Väcker och matar henne och hon äter så duktigt var tredje-fjärde timma. I natt sov jag 3+3+2 timmar så det kan jag inte klaga på.  Efter frukost packade jag ner barnet i vagnen och gick ut på första barnvagnspromenaden själv. Så skönt. Gick 4km med stopp halvvägs hos Emma så fick hundarna leka och vi fick sitta i solen mot en husvägg och prata av oss. Om fem veckor får Alvin och Agnes en lillasyster och Julia får en jämnårig kompis och mamman får sällskap på föräldraledigheten, toppen!

Det känns som att det börjar lätta lite efter vår lite tuffa start. Det går lite framåt med amningen då ena bröstet faktiskt läkt lite och inte gör sådär fruktansvärt ont längre och mjölkproduktionen verkar tillräcklig, på gränsen till överflödig med tanke på hur mycket jag läcker. 

Men jag undviker att ta ut segern om att det fungerar i förskott innan vi varit på BVC idag och vägt in lillan. Önskar så att hon gått upp i vikt och att mitt slit varit värt det. Återkommer med uppdatering senare. 

Vem tryckte på off-knappen?

Nu när jag går in för att maxa amningen så äter Julia så det sprutar ur öronen men det medför också lite magknip. Igår ammade jag en gång i halvtimman hela kvällen fram till kl 00. Då var hon fullproppad och supertrött men kom inte till ro. Efter mycket vaggande och skumpande, köra vagn över mattkanten och allt vad jag provade så startade jag tillslut en spellista med pianomusik som hette Baby sleep. Och det var som att någon tryckte på off-knappen. Hon tvärsomnade på en sekund på min axel. Det var så plötsligt att jag var tvungen att kolla att hon faktiskt andandes. 

Nu provade jag samma sak igen. Hon har ammat två gånger på knappt en och en halv timma och var märkbart trött men styrde och stånkade och ville inte komma till ro. Då drog jag på samma spellista högt i högtalarna i vardagsrummet och exakt samma sak hände, totalt däckad på en sekund och bara någon minut senare kunde jag lägga ner henne och hon fortsatte sova gott. 

Misslyckande

Hon hade inte gått upp i vikt. Hon hade istället gått ner 40 gram. 3440 gram. Vilket jävla misslyckande.

Antagligen har så mycket av energin gått åt för henne att hålla värmen innan vi fattade att hon var kall att det inte räckt. Jag har också slarvat med regelbundenheten i amningen eftersom jag trott hon varit nöjd och lät henne sova för länge i natt.

Jag svälter mitt barn och har låtit henne frysa och känner mig som världens absolut sämsta mamma. 

Bröt ihop efter BVC besöket och har inte återhämtat mig. Jag har ju knappt ätit och druckit något själv de senaste dagarna för att jag inte mått bra och det påverkar också  mjölkproduktionen förstås. 

Fan också. 

BVC-sköterskan tog det hela med ro och sa bara åt mig att dricka mer och att amma var tredje timma och bylta på henne med kläder. Det var ingen stor grej enligt henne men hon såg förstås hur upprörd och orolig jag blev. Vi ska dit på tisdag igen och kolla om det blivit bättre. 

Inatt fick vi sova!

Först går sömnen bra. Sedan dåligt. Och i natt var den bäst hittills. Hon sov 22-05 och då var det jag som väckte henne för brösten läckte och jag fick inte stopp på det så hon var tvungen att tanka ur. 

På förmiddagen lurade vi lite till i sängen och nu ska vi snart åka iväg på första besöket på BVC. Får se om den smärtsamma amningen funkar och hon har gått upp i vikt men det får vi väl tro.

Fattar ni att det här gör ont eller? Hon sliter ju typ av tutten och kör in hela pannan 🙈😂

Sömnbrist

I natt vet jag inte vad vi höll på med. Jullan ville inte somna om efter amningen kl 01:30 och jag lirkade och bytte blöja och försökte amma mer och sög ut snor ur näsan men nej, hon ville inte sova. Kl 05.45 slocknade hon och kl 06.15 stod Saga plötsligt bredvid sängen och hade rymt från John däruppe och ville gosa med bebisen. Då vaknade Julia igen.

Shit. Mina ögon går i kors. Då har jag ändå sovit en timma till nu på förmiddagen när Jullan tyckte att det var ok. 

Läste på Aftonbladet att en ny studie visar att småbarnsföräldrar lider av sömnbrist från att barnet föds och i 6 år. Då har vi alltså 5 år och 51 veckor kvar... 

Ersättning

Igår när jag satt och grät högt i soffan när jag ammade sa John

- Ska jag inte bara åka och köpa mjölkersättning?

Jag tittade på honom med svart blick. Ersättning? Jag tänker ju inte ge upp nu, då har jag ju genomlidit en vecka i smärta i onödan om vi ändå ska ge ersättning? Aldrig. Här ska inte ges upp. 

Om jag haft mjölk som inte räckte eller ett barn som inte kunde suga ordentligt eller något annat skäl än smärta att ge ersättning skulle jag inte tvekat en sekund förstås och alla andra mammor får göra precis som de vill med sina barn. Men om det bara är min egen smärttröskel som ska sätta stopp för amningen då får jag minsann härda lite till. Det är min fulla övertygelse att det bästa för Julia är att ammas och det ska jag se till att hon får om det så ska blöda en månad till. 

Smärtan går nog att jämföra med att köra med en slipmaskin med grövsta sandpappret på över bröstvårtorna. Under denna tortyr skulle jag berätta varenda hemlighet jag någonsin haft inom tio sekunder. Jag vill faktist påstå att det ibland gjort ondare än att föda barn. Men här ska inte ges upp. Jag är halvvägs, max en vecka till gör det såhär ont och sedan är det ingen grej alls, så var det i alla fall förra gången och jag hoppas det går över snart. 

Julia är nöjd och det är det viktigaste. 

Selma har problem

Selma har fått ett fint nytt tuggben. Hon verkar ha bestämt sig för att spara på det och har därför gömt det under en kuddhög i soffan. Men hon är störd och lite misstänksam att jag ska hitta det och har vankat av och an tills hon tillslut la sig på kuddhögen och håller span. 

Undrar hur länge hon ska ruva på det 😂

John knäckte koden

Vi har haft svårt att få Julia att sova själv i sängen eller i babynest. Hon vill gärna sova nära oss, på eller precis bredvid. På natten tycker jag att det är lite olustigt att ha henne precis bredvid mig, om hon skulle råka få täcket över ansiktet eller så. Rekommendationerna för att minska risk för spädbarnsdöd är också att de sover själva. Men varje gång jag lyfter över henne från mig till babynestet 20 cm bort så vaknar hon. Likadant när hon har sovit på John i soffan på kvällen och han lägger ner henne. 

Nu har John hittat problemet. Hon gillar inte när det blir kallt. Det är en frusen liten tjej vi har som reagerar på när hon flyttas till en plats som inte är uppvärmd. Tricket är alltså att lägga henne på en filt som jag haft under täcket eller John på sig i soffan. Då märker hon inget och sussar gott vidare. Nu har hon sovit i nestet själv i tre nätter och jag kan lyfta ur henne för att amma och sedan tillbaka när hon är mätt och filten är uppvärmd. 

Nästa träningsmoment är att klara att amma i mörker så vi inte behöver tända. Sedan kanske jag äntligen kan få flytta upp till sovrummet och sova med hela min familj igen. Jag måste bara sluta hosta först också..

Morgongos innan förskolan

En vecka!

Om en halvtimma är det exakt en vecka sedan vattnet gick och imorgonbitti fyller Julia en hel vecka. Inser vilket töcken de här första sju dagarna varit för mig, det känns som det var igår vi åkte i till förlossningen och alldeles nyss som jag kände henne sparka i magen.

Jag är nog lite hormon-knäpp, känner mig lost i tiden. 

Julia Vinteräpple

Idag kom brevet från skatteverket där vi skall fylla i Julias fullständiga namn. 

Det blev två släktnamn som mellannamn. Saga heter ju Linnea efter mig och min farmor och Johns mormor. Julia får Ingrid efter min mormor och Johns farmor och sedan Marie efter båda våra mammor. 

Julia Ingrid Marie Bergmar. 

Ingrid Marie är också en äppelsort som man ofta äter på vintern. Vårt lilla vinteräpple med så runt och fint huvud. 

BB besök och napp

I lördags var vi på återkontroll på BB. Julia hade duktigt gått upp 100 gram och låg strax under sin födselvikt. Skönt att se att (den smärtsamma) amningen gett resultat.

Jag hade egentligen tänkt vänta med att introducera napp tills hon var en vecka för att säkerställa amningen men när sömnen var så bristfällig och mina bröst var så trasiga då lillan ville snutta konstant hela nätterna så bestämde jag mig i lördagsnatt för att prova nappen ändå och det funkar fint.

Det ser så kul ut med den stora nappen i den lilla ungen. Då är det ändå den lilla storleken så Sagas nappar ser ut som jättar brevid dessa små.

En stor omställning

Den här första veckan som tvåbarnsfamilj har inte varit en dans på rosor om jag ska vara helt ärlig. Faktum är att det varit en större omställning än vad jag kunnat föreställa mig och jag har dessutom inte mått så bra. Eller inte speciellt bra alls. Jag är självklart världens tacksammaste för att allt gått bra och att Julia är frisk och att jag fick en fantastisk förlossning. 

Men det efterföljande dagarna var tuffa. Dels bröt den förkylning jag känt av innan ut med full kraft efter förlossningen. Jag har snorat, hostat, haft feber och mått kasst av den anledningen. Jag är dessutom livrädd för att smitta Julia. Jag är så orolig att hon ska bli sjuk och jag har spritat mina händer så de är helt nariga. Jag tar tempen på henne morgon och kväll för att se att hon är ok. Jag har googlat ihjäl mig på symptom på RS virus och blir ännu mer rädd av medias framställning så det känns som att varenda unge blir supersjuk och får allvarliga men. Hon är ju okej, hon har ingen feber, idag har hon dock snorat på morgonen och jag var direkt framme och sköljde med bröstmjölk och sög med nässug. Men denna oro alltså, när man inte mår helt hundra blir man inte så rationell heller utan målar fan på väggen direkt. 

Det blir ju inte lättsre av sömnbristen. Jag sov förstås inget natten när hon föddes. Jag sov inget första natten därefter heller på BB. Två timmar andra natten. Två timmar tredje natten. Tre timmar nästa natt. Och är det något som jag blir knäpp av så är det sömnbrist. Igår lossnade det lite och jag fick både igår och i natt sova 2 x 3 timmar. Vilken skillnad det blir, idag känns det som någon dragit upp en rullgardin för mina ögon. 

Ett oväntat bakslag var mjölkstasen som kom i fredags. Det smällde till och brösten blev stenhårda, varma och knöliga och det gjorde SÅ ont, blev helt däckad med mer feber och grät varje gång jag skulle amma. Bröstvårtorna sprack och det blödde och jag läckte mjölk konstant. I helgen har jag knappt vetat vart jag ska ta vägen. Har knappt kunnat vrida mig i soffan utan att det värker i hela brösten. Igårkväll började det äntligen släppa och idag är det mycket bättre även om jag fortfarande läcker mjölk som en kran som står och droppar. 

När jag är sjuk, har ont och inte får sova blir jag ingen bra person och det har gått ut över Saga och John och Selma. Saga som redan fått jobba hårt med omställningen att bli storasyster har fått ta alldeles för mycket ansvar och klara sig själv vilket resulterat i att hon börjat trotsa för att få uppmärksamhet och då har jag blivit arg. Jag skäms och känner mig som världens sämsta mamma. I lördagskväll bröt jag ihop totalt och fulgrät så tårarna och snoret rann. Usch. 

Idag är första dagen det känns som att det lättat lite. Förkylningen har gått åt rätt håll, mjölkstasen börjar lägga sig och jag har fått sova hyfsat. Igårkväll hade jag egentid med Saga och vi stängde in oss i hennes rum själva och läste massvis med böcker och myste bara hon och jag, det ska jag försöka se till att vi gör mer. 

Vi har såklart haft jättefina stunder under vår första vecka som tvåbarnsfamilj också men jag har varit lite för off för att faktiskt ta tillvara på dem. Men nu när allt känns lite ljusare ska jag bli bättre på det. Och så ska jag försöka sluta oroa mig så mycket för allt. Det äter också upp min energi. När jag kollar i min telefon så har vi faktiskt haft det jättebra, egentligen; 

Överlycklig att få hålla lillasyster själv 

Nya tofsar med fjärilar 


Soffmys 

Första promenaden med dubbelvagn

Morgongos


Redo för käk 

Vad gjorde John

Jag inser när jag läser min förlossningsberättelse att John knappt omnämns. Men det behövdes liksom inte, jag var så inställd på att föda vårt barn själv så jag behövde inte så mycket stöd denna gång. Jag var aldrig  direkt stressad eller rädd utan kände mig stark och ville klara mig själv. 

Johns uppdrag var att frakta in mig till förlossningen, filma några klipp under tiden och sedan klippa navelsträngen när det var klart, och allt detta skötte han utmärkt. En bedrift i sig att klara av att hålla sig lugn när frun brölar på och inte vara för på eller närgången för att försöka hjälpa men han visste hur jag ville ha det och gjorde allt rätt. 

I övrigt servade han mig med lite saft ibland och höll sig annars i fotöljen. Han berättade efteråt att när krystandet började så tänkte han bara på förra gången när det tog 1.5h att trycka ut Saga så han höll nästan på att missa alltihop för han satt liksom kvar lugnt i stolen  och grejade lite med mobilen tills undersköterskan frågade om han inte ville vara med för att bebisen kommer nu och då blev han så chockad och flög upp lagom för att se henne ploppa ut och landa på madrassen. 

Största och viktigaste insatsen blev sen när det visade sig att Julia blivit lite nerkyld av att ligga på min kalla och svettiga kropp så han fick värma upp henne och då kom hon snabbt tillbaka i temp. 

Fin värmedyna

Förlossningsberättelse

Det här är ett sådant inlägg som jag skriver mest för min egen skull. För att kunna minnas och komma ihåg känslor och detaljer som jag annars kommer att glömma. Om det är för mycket känsliga detaljer får ni själva avstå från att läsa.


Då Julia kom till världen

Hemma
Måndagen den 25/2 hade varit som vilken måndag som helst. En eller ett par rejäla förvärkar men och så massor av sammandragningar precis som jag haft de senaste två veckorna. Jag hade sovit ganska bra, kände mig dock lite småförkyld och Saga vaknade med febergräns (37.5) så hon fick också vara hemma med mig. Vi hade en lugn dag. Jag organiserade om i Julias byrå och pysslade lite hemma. Mamma och pappa kom och hälsade på och vi gick en kort promenad. Kvällen var mysig och vi kollade på tv i sängen innan jag skulle gå ner och lägga mig i gästrummet. Jag var så långt ifrån en  känsla av att "idag ska jag föda barn" jag kunde komma. Därför blir jag paralyserad när jag böjer mig ner för att fylla på Selmas vattenskål i köket och ser att det snabbt bildas en pöl på golvet innan jag ens tagit upp skålen. Känner först inte att det är vattnet som gått utan hjärnan tar en stund att koppla. Första reaktionen är superstress. Va? Inte idag väl? Nu? Det är inte mars än?

Ropar till John som är på övervåningen att "vattnet går lite här nu". Han frågar om jag skojar. Jag svarar nej och då kommer han ner och tittar på vattnet på golvet och sedan frågande på mig. Båda var lika chockade. Som att det liksom är helt otippat att vi ska föda barn idag. Efter att vi har samlat oss lite så fixar John några handdukar. Jag står kvar på exakt samma ställe och tänker att det är lika bra att ringa hit mamma och pappa på en gång ifall det går snabbt nu så att de kan ta hand om Saga. Ringer pappa. Världens kortaste samtal.

- Nu har vattnet gått.
- Vi kommer.

(Kl 22.01 i 17 sekunder totalt. Mamma som redan hade hunnit somna när pappa kom in och förklarade att vattnet hade gått hade yrvaket undrat var det var vattenläcka, haha)

Sedan blir det lite action, vi torkar vatten. Jag försöker hitta bindor och trosor och få iordning på vattnet som rinner som en flod. Det tar ett tag att tömma ut allt så det blir liksom många blöta handdukar innan det går att klä på sig något. Efter fem minuters stök ringer jag förlossningen första gången. Upptaget. Ringer en minut senare. Då kommer jag fram. Förklarar läget och får uppge klockslag då vattnet gick och hur det såg ut (ska vara klart och inte färgat). Hon frågar om jag fått några värkar och jag svarar att det inte har dragit igång än men att jag känner att det börjat trycka på mer sedan vattnet är borta. Vi konstaterar att jag ska vara kvar hemma, vi får en tid för kontroll kl 11 dagen efter som vi båda konstaterar att vi nog inte kommer att behöva och att jag ska ringa när det börjar kännas mer. Ska inte klocka värkarna denna gången utan gå mer på känsla och tryck.

John hjälper mig att bädda i soffan med handdukar och ett påslakan och sedan bestämmer vi att han ska gå upp och sova och att jag väcker honom när det behövs. Efter 45 minuter kom mamma och pappa. Selma tyckte att det var toppen att de kom två gånger samma dag och skäller glatt. Vi sitter i soffan och pratar en stund innan de går och lägger sig i gästrummet, då kanske klockan är 23.30. 

Jag ligger kvar i soffan. Känner hur värkarna kommer mer och mer. Klockar dem ändå även fast jag inte skulle. De blir snabbt täta. Jag tänker att jag ska hålla mig till kl 01 men kl 00.42 känner jag att jag vill ringa förlossningen igen och efter lite överläggande så säger jag att jag vill komma in och att jag hellre blir hemskickad om det skulle visa sig att jag inte är redo. Barnmorskan tycker att det är ett bra upplägg men att jag med stor sannolikhet inte alls kommer bli hemskickad om det nu är på g så som jag beskriver.

Jag går upp och väcker John. Försöker klä på mig byxor under värkarbetet vilket inte är det lättaste. John får gå ut och starta bilen som han backade fram redan när vattnet gick och bära ut väskan. Precis när jag fått på mig allt, byxor, jacka, strumpor och skor och är utanför ytterdörren kommer en ny flodvåg av fostervatten och allt blir  dyngsurt och det är bara att gå in och börja om igen med nya byxor och allt ihop. Kl 01 kommer vi i alla fall iväg i bilen till förlossningen.

På förlossningen
John kör hyfsat lagligt in till förlossningen. På de knappa 10 minuterna i bilen hinner jag få fyra värkar. När det går lite för fort i rondellerna så att det känns som att bebisen ska komma ut genom sidan av magen får han sakta ner.

Vi parkerar på akuten och går fram och ringer på klockan och blir insläppta och ska ta hissen upp en våning. Vi blir uppmötta av Sandra, en undersköterska som hjälper oss in på ett rum. Jag får väga mig innan. 75.6 toppade vikten i jämförelse med förra graviditeten.

Vi pratar lite, jag får sätta mig på sängen, John får gå och parkera om bilen och under tiden kommer Jessica, barnmorskan in. Vi klickade direkt och jag kände att det här kommer bli superbra. Hon sätter dosor på min mage för bebisens hjärtljud och mitt värkarbete. Vi konstaterar att värkarna är täta och börjar trappa upp i nivå. Vi gör en undersökning som visar 4 cm öppen. Jag var nöjd, det här går mycket snabbare än förra gången, jag hade ju bara haft värkar knappa 2h men förvärkar och sammandragningar i två veckor hade säkert gjort sitt.

30 minuter efter att vi kommit in. 

Smärtlindring
Jessica frågar om jag tänkt något på smärtlindring och jag svarar att jag vill ha en epidural (ryggbedövning) och lustgas. Eftersom det krävs en narkosläkare för epiduralen och de har jour så kunde det ta lite tid så Jessica gick och ringde på en gång och kom sedan tillbaka och började förbereda. Jag fick lustgas under tiden och det gav rätt bra effekt. Jag fick en kanyl i armen och locket rullade iväg på golvet vilket orsakade ett litet blodbad innan de fick stopp på flödet men det gjorde mig inget så länge jag fick ha min lustgas så var jag nöjd. Narkosläkaren kom in och efter ännu mer förberedelser så fick jag äntligen min efterlängtade bedövning. Det var jobbigare än jag mindes från förra gången att ligga i fosterställning på sidan, värkarna kanske var mer intensiva denna gång men det var ingen insats i jämförelse med den sköna smärtlindring som sedan infann sig.

Lustgasen hjälpte! 

När epiduralen väl var satt skulle jag ligga still ett tag. Vi fick vara själva i rummet och vi filmade lite. Jag är märkbart nöjd med smärtlindringen men skitirriterad över att jag inte får gå upp, ser jättekul ut på klippet. Jag minns att jag ville upp och gå och byta ställning men så blev jag beordrad att ligga still. Men tillslut så fick jag äntligen komma upp och röra lite på mig. Jag gick på toa och drack saft och hängde i gåbordet.

Jessica frågade mig om jag tänkt något på förlossningställning och jag förklarade då att jag ville vara med mer själv. Att jag ville ta emot henne själv om det går, känna mer med handen när hon är på gång och sedan vara den första som lyfter vårt barn, om allt går bra och jag får önska. Jessica är med på noterna och det känns som att hon förstår vad jag menar.

Hon vill ut
Plötsligt känner jag mig illamående i gåbordet. Säger till och får en påse och kräks två gånger. Kommer ihåg att det var något med några taggar som bebisen passerade som gjorde att man kräktes (förra gången spydde jag 20 gånger så detta var lindrigt). Direkt efter spyorna känner jag att epiduralen har släppt. Först ber jag om påfyllning men i samma mening lägger jag till att det är nog ingen idé för jag tror hon kommer nu. Jessica drar samma slutsats som jag och hjälper mig upp i sängen, knästående med armarna över det uppfällda ryggstödet och lustgasen i högsta hugg.

Sedan börjar krystvärkarna. Jag kan inte komma ihåg att jag kände dem så tydligt förra gången, jag var nog för trött och för borta, men den här känslan är supertydlig. Mitt barn ska ut. Jag blir lite rädd en stund för intensiteten för det är inget uppehåll men efter 4 säsonger av "barnmorskan i East End" så kommer jag plötsligt ihåg att det är dags att skita i allt vad djupandningen heter och andas snabbt och ytligt.  Och det funkar. Kroppen jobbar så hårt och när det trycker på neråt så brölar jag som en ko med min absolut mörkaste röst och det hjälper även om jag säkert skrämde skiten ur alla andra i angränsande förlossningsrum. Jag svettas så den ljusblå skjortan blir genomsur och så hör jag Jessica säga att det är nära. Jag kan känna med handen på bebisens huvud om jag vill och att jag ska våga trycka på. Och då då gör jag det, jag trycker allt vad jag har och då kommer huvudet och sedan kommer kroppen efter. Jessica tar emot och lägger henne på madrassen mellan mina ben och jag kan backa lite bakåt och själv böja mig ner och hålla om henne och sedan lyfta upp henne till mig. Med navelsträng kvar och allt. SÅ HÄFTIG KÄNSLA. 11 minuter tog det från att min kropp bestämde sig för att hon skulle ut tills dess att hon var ute. 

Världens stoltaste 

Efteråt
Sedan ligger vi bara där. Jag och mitt barn på mig. Alldeles kladdig av fosterfett och alldeles perfekt. Och allt blir så lugnt. Det liksom går från maxat till stilla på bara ett ögonblick. Vi får vara ifred och ta det lugnt. Ingen som sliter i bebisen eller i mig utan bara få vara ifred den där stunden och landa lite var så skönt. Har ingen aning om hur länge vi var i vår bubbla men det kändes bra och sedan kunde vi färdigställa resten. John fick klippa navelsträngen, moderkakan kom ut med en krystvärk och sedan fick de sy ett par stygn för att  laga det lilla som spruckit och granska moderkakan så den var hel och fin. Allt hade gått bra. Vi fick sedan vila lite till och hon fick ligga vid mitt bröst och började suga fint. När hon ätit färdigt och var nöjd så var det inspektion och vikt och längd och temp och sedan fick jag ta en dusch. Den skönaste duschen i världshistorien. Jag hade blivit så svettig och kall och det hade Julia också blivit av tempen som låg lite lågt så John fick kasta av sig tröjan och agera värmedyna medans jag duschade.

Vi fick fika och sedan efter ett par timmar vila så fick vi gå upp till BB och installera oss och börja lära känna varandra på riktigt.

Älskade barn. 

Att föda dig var en fantastisk upplevelse och jag älskar dig precis lika mycket som din storasyster från första stund.