Han precis äta upp den sista köttbiten på grillspettet under gårdagens mysiga tjejmiddag hemma hos Emelie innan mamma ringer och meddelar att Myran har slitit av sig tån. Eller tja, mest klon men det blödde som tusan och hunden hade krupit in i hörnet under sängen och vägrade komma fram.
Snäll sambo kom och hämtade mig, skjutsade mig till Apoteket på maxi där jag kutade in och köpte kompress och en linda och sedan stack vi för att plocka upp vår lilla sjukling. Jaha, när vi kommer fram kilar Myran raka vägen ut från sitt gömställe och hoppar och busar minsann. Så skadad var hon. Slutat blöda hade det också gjort. Men enligt veterinären som jag självklart ringt så skulle vi lägga om det och så skulle vi komma och kolla upp det nästa idag. Sagt och gjort. 3 vuxna människor mot en 4,5 kg hund. Vilken strid. Men ett bandage fick vi på efter att ha konstaterat att hela klon var borta och kvar var en liten blodig pulpa.
Vad gör hundåbäket då?! Vägrar gå på benet naturligtvis. Hon var inte ett dugg halt men med bandage gick hon som om vi hade kapat av hela tassen. Minst.
Idag hos veterinären kollade de tån (efter en stor dos lugnande för att överhuvud taget få röra vid hunden) och konstaterade att alla klo-rester var borta och de la om en nytt blått bandage.
Myran kör vidare på vägra-använda-benet-taktiken. Tre ben räcker tydligen. Om hon inte får som hon vill sträcker hon fram sitt blåa lindade ben och tittar uppfordrande på mig som för att jag verkligen ska förstå att hon är skadad.
Min lilla halta Lotta.
