Fantastisk hund!

Selma är en otroligt fin och harmonisk hund. Modig och framåt och inte rädd för något. Vi har under veckan varit och hälsat på mamma och pappa och Myran som ska vara dagis framöver och det har gått över all förväntan! Både att åka bil och mötet med dem och deras hus. Idag var vi där igen och nu är hon lika hemma där som här hemma och busar och ställer till med rackartyg. 

Vad som inte gått över förväntan utan faktiskt varit ganska jobbigt är nätterna. Selma hatar att vara instängd i hage på natten och river ner allt som går. Inte för att komma till oss för vi ligger ju i sängen strax bredvid utan för att hon vill leka och röja. I natt var bästa natten hittills då jag fick sova 22-04 men då var hon uppe 00 och pep lite men det ignorerade jag och så kissade hon på tidning några gånger under natten. Andra nätter har jag tagit ut henne men då blir det istället att hon piper bara för att få uppmärksamhet och inte alls behöver gå ut. Kl 04 imorse tyckte hon dock att det var morgon och rev ner hela hagen och bröt sig ut.

Jag tänker att det är bra övning inför småbarnslivet. Eller är det kanske så att valp är minst lika krävande? 

Skriker eller piper varannan timma på natten - 1-1 vovve vs bebis

Bajsar och kissar på golvet - 1-0 vovve vs bebis

Springer omkring och biter på möbler - 1-0 vovve vs bebis

Bits 1-0 vovve vs bebis

Resultat 4-1 till vovve. Jag kommer vara bra förberedd till bebins ankomst som är van vid detta!

Selma hälsar att hon trivs bra

Nu har Selma installerat sig ordentligt.

Hon verkar trivas riktigt bra av sovstilen att döma, hihi.

Knasboll

Varför ligga i en varm mjuk bädd när man kan ta en powernap direkt på stengolvet?

Godmorgon!

Selma har haft en fantastisk första natt hos oss. Själv är jag en aning trött...

Hon däckade på oss i soffan framför så ska det låta och sedan en snabb kiss på tidningen innan vi gick upp och la oss. 

Selma har fått en bur bredvid min säng som hon sover i. Den ville hon naturligtvis inte gå in i först men jag bäddade åt mig själv på golvet framför och då somnade hon ganska snabbt på min hand som jag stack in till henne. 

Vid 23.30 hade jag inte somnat än så tänkte att det var lika bra att ta en kiss till innan vi somnade ordentligt. 

Sedan sov vi till kl 04 och då tyckte jag att det var en bra idé att väcka Selma och kissa igen. Det gör jag inte om i natt. Selma tyckte det var jätteroligt att vara uppe sådär dags och röjde järnet och blev skitarg och skrek i högan sky när vi skulle gå och lägga oss igen. Till slut tystnade hon somnade. Då började snark-kören. John drog igång på ena sidan och Selma i sin bur på den andra. Jag hade precis somnat när vi skulle gå upp igen kl 06 för att få in morgonrutiner med frukost. 

Nu sitter jag här som ett vrak och försöker jobba och Selma röjer järnet på köksgolvet. 

Gissar att valptiden är en bra övning för småbarnslivet...

Som julafton

Fast bättre!

I eftermiddags flyttade lilla Selma hem till oss. Hon sa inte ett pip under bilfärden och här hemma är hon nöjd och glad så länge hon har kontakt med någon av oss, helst i knäet. Hon har ätit en pellets och druckit lite vatten och kissat duktigt på tidningen. 

Nu ser vi ut såhär i soffan och hon drömmer och morrar och skäller lite i sömnen.

Inskrivning hos barnmorskan

Det blir väldigt mycket gravid-uppdateringar just nu men allt händer ju på en gång.

I tisdags var vi på inskrivnings-samtal hos barnmorskan. Denna gången tvingade John att följa med.
Han var måttligt road inledningsvis eftersom han inte kunde tillföra så mycket men han blev nöjdare och nöjdare under besökets gång.

Jag hade ju fått lämna blodprov i mellandagarna som vi fick tillbaka resultaten på och så tog hon lite andra världen. Allt såg fint ut. Barnmorskorna vet verkligen precis vad man vill höra som blivande förälder - att allt ser fint ut och är normalt. Vår barnmorska är jättegullig och efter varje positivt provresultat hon återgav oss så la hon in kommentarer som "det är ju helt perfekt" eller "dina värden ligger precis på riktvärdet" eller "ser fantastiskt bra ut".

John blev bara nöjdare och nöjdare över allt beröm jag fick och på slutet när jag frågade vilken blodgrupp jag hade och fick svaret att jag hade A+ och att det var verkligen en kanonbra blodgrupp så klappade John mig nöjt på axeln och strålade. Typ som att jag själv hade allt ansvar i att jag hade en så bra blodgrupp.

Efter besöket gav John mig en stor kram och berömde mig för att jag var den perfekta blivande mamman. Jag kramade tillbaka och hummade instämmande och sa inte ett ljud om att sådär säger de säkert till alla blivande föräldrar...

Nu ska vi vänta i 6 veckor innan vi ska på ultraljud och 10 veckor innan vi ska träffa barnmorskan igen. Jag har lovat John att jag inte ska tvinga honom att följa med någon mer gång men efter den här positiva upplevelsen vill han nog inte missa nästa tillfälle!

Redo!

En nybesiktigad, nyvaccinerad och nychippad Selma är nu redo att flytta hem till oss på söndag. Vi längtar! 

Ultraljud

I onsdags var vi på ultraljud. Det var en fantastisk upplevelse att få se sin bebis första gången. Min största farhåga var att det inte skulle vara något där inne och att barnmorskan bara skulle säga att "Nej du lilla gumman, här var det minsann inget, du har bara hittat på alltihop och blivit lite lönnfet". Därför började jag grina bara hon hunnit köra en pytteliten stund med apparaten på magen och det framträder en liten degklump på skärmen. 

Johns största farhåga däremot var att det skulle vara tvillingar så när barnmorskan säger precis, samtidigt som jag börjar grina, att "här ser vi ett foster.." så skriker John högt innan hon hunnit avsluta meningen "VADÅ ÄR DET FLERA??" och ser panikartat på henne. Hon scannar snabbt av läget och meddelar en bölande gravid kvinna och en panikande man att det verkar vara ETT barn. 

Nu börjar vi äntligen lugna ner oss båda två och titta på hjärtat som pickar på bebisen och på ben och armar och navelsträng. Efter lite körande med apparaten och bilder är tagna är det dags att börja ta mått. Då blir bebben svinarg och tycker att det får vara nog med uppvisning för idag och börjar vifta som en dåre med sina små mini-armar och mini-ben och lyckas vrida sig till en position som inte alls går att mäta i och där vi ser ett screamansikte på skärmen. Barnmorskan kämpar och kämpar med apparaten men den envisa lilla rackarn värgrar ställa upp. Tillslut får jag order om att dunka rumpan hårt ner i britsen tio gånger och då blev det väl sådana svallvågor i magen så att den arga bebben inte orkade hålla emot och kanade tillbaka. 

Barnmorskan kunde äntligen ta sina mått. 6 cm lång vilket var helt normal och så mätte hon nackspalten som tillsammans med blodprov kan ge risken för kromosomfel hos barnet. 

Vi fick veta att allt såg bra och normalt ut och att det var en risk på 1 av 16398 på att barnet skulle ha kromosomfel vilket var nästan ingen risk alls. En frisk unge såg det ut att va med fyra fingrar och en tumme på i alla fall en hand som vi såg tydligt när den viftade åt oss. 23 juli fick vi som datum. John gillade inte det datumet alls för det är mitt i hans golfvecka men jag lugnade honom efteråt och sa att den nog inte kommer den dagen ändå och att vi säkert får vänta en vecka extra. Eller en vecka för tidigt. Men det sa jag inte för då har han seriespel...

Del 2 v 6-13

Fortsättning v 6-13:

Vecka 6 

Nu har vi kommit hem från resan. Vi har absolut inte lyckats smälta beskedet trots att jag gjort ett test till hemma som naturligtvis visade exakt samma resultat. Vi bestämmer att vi inte ska berätta för någon alls än utan börja med att överraska våra föräldrar på julafton. Jag berättar för Stenen ändå så fort vi ses. John kan inte heller vara tyst och berättar för en kompis på jobbet. Jag mår skit och vill bara sova och går upp mitt i natten och äter massa mat. Skyller på tidsskillnaden och jetlagen och hoppas att det ska gå över. Så fort vi kom hem ringer jag barnmorskan och  bokar en tid för ett första besök. Övriga gravid-symptom visar sig vara nästäppa och näsblod när jag snyter mig (svullna slemhinnor) och att jag inte kan sova på mage för att det gör så förbaskat ont i brösten. 

Vecka 7

Nu börjar kollegorna på jobbet tycka att jetlaggen har suttit i lite väl länge när jag är fortfarande helt slut och nästan somnar på skrivbordet efter luncherna. Jag skyller fortfarande på jetlagen och att jag skapat ett sockerberoende i USA så att det är därför jag äter godis och snacks hela tiden. I själva verket är det för att så fort jag blir hungrig eller får lågt blodsocker så mår jag jätteilla. Men äter jag lite hela tiden så går det bra.

Vecka 8

Första besöket hos barnmorskan. Jag är skitsur på John för att han inte följer med för att han har superviktigt möte med sina chefers chef typ. Här är jag gravid och han tar inte sitt ansvar. Men väl i väntrummet är jag ändå världens nöjdaste. Där sitter en hel drös med andra mer eller mindre runda kvinnor och jag är en av dem trots att min mage fortfarande är helt platt. Jag har spenderat all min vakna fritid åt att läsa på om graviditet, allt man får och inte får äta, hur fostret växer fram, plöjt två böcker jag lånat från biblioteket samt sett åtskilliga youtube-klipp på hur det ser ut inne i magen i olika veckor. Dagen före besöket läser jag en lång vetenskaplig artikel på engelska om hur en cell kan delas och bli så många olika sorters celler, hur vet den nya cellen vid kopieringen att den ska bli en hjärncell eller en hudcell och inte en exakt kopia av den första cellen. Jag planerar att fråga barnmorskan lite mer om detta. Dessutom har jag förberett ytterligare fyra frågor som jag har med mig på en lapp. 

När det blir min tur så blir jag uppmött av en jättetrevlig barnmorska och vi går in i ett rum. Undersökningen kan börja. Tror jag. Jag får typ säga vad jag heter och var jag bor. När jag säger när jag hade mens senast tar hon fram en papperssnurra ifrån medeltiden och snurrar på den tills hon meddelar att då borde bebisen komma i slutet av juni, ungefär den 23:e, hur nu en papperssnurra kan veta det, jag hade kanske väntat mig ett enklare simuleringsprogram?! Sen får jag en broschyr om vad för mat som är bra och dålig (som om jag inte visste det redan) samt information om vilka kurser och föreläsningar som erbjuds blivande föräldrar i kommunen. Jag får också meddela om jag röker eller snusar och fylla i en blankett om hur ofta jag dricker alkohol. Eftersom jag inte är en person som ägnar mig åt så mycket skit förutom lite vin ibland så skapade inte detta några vidare diskussioner. När jag samtidigt som vi pratar smygbläddrar lite i broschyren om mat och ser att denna är författad som om en mellanstadieelev skulle läsa den obehindrat så ser jag nog lite missnöjd ut för barnmorskan ursäktar sig snabbt och säger att det är ganska lättläst för att alla ska kunna ta till sig vad som står. Jag nickar instämmande för det finns ju faktiskt väldigt unga personer som också får barn men kanske inte i mellanstadiet. Sedan sitter vi tysta en stund. Alltså när kommer vi till själva kontrollen tänker jag, ska hon liksom inte ens på något sätt verifiera att jag är gravid. Jag kanske bara sitter här och ljuger. Men hon verkar tro på mig sådär rakt upp och ner. Hon frågar istället om jag har några frågor och jag tittar på min lilla lapp och väljer tillslut en av de lätta frågorna som jag egentligen redan googlat svaret på. Får jag äta ipren?. Att börja härja och fråga o stamceller och celldelning hade nog bara blivit jobbigt. 

Alltså missförstå mig rätt. Det var en jättetrevlig barnmorska och vi kommer säkert komma jättebra överens och jag tvekar inte ett dugg på hennes kompetens men just där och just då var jag för henne en överpåläst tjej med total kontroll på läget och absolut ingen person att lägga onödig tid på när det finns andra som behöver henne bättre. Jag förstår henne fullt ut. Jag fick i alla fall en ny tid för att komma och ta blodprov. Eftersom jag var så tidigt i graviditeten kunde hon inte göra det på en gång utan jag skulle komma tillbaka i mellandagarna. Tur att jag inte tvingade John att avboka sitt superduperviktiga möte för detta. Jag fick inte ens väga mig. Inte för att det behövdes för jag har vägt mig varje dag men ändå? 

I övrigt är jag denna vecka fortfarande sinnessjukt trött. Eftersom man tydligen kan bli jättetäppt i näsan av att vara gravid så har hela mina bihålor grott igen och gör skitont och eftersom jag inte får ta ipren (och alvedon inte hjälper) så försöker jag uthärda men ger upp och är hemma tre dagar från jobbet. Sover mig igenom dessa samt en helg och mår sedan lite bättre. Men tröttheten släpper inte helt.

Vecka 9
Lever på att det snart är julledigt. Vill bara sova och äta hela tiden. Några av kollegorna har genomskådat mig och jag berättar för chefen så han inte ska tro att jag är allvarligt sjuk eller nåt. 

Vecka 10
Julledigt. Den mest efterlängtade julledigheten i världshistorien. 

Dagen före julafton firar vi med mina föräldrar i Finspång. När julklappsutdelningen är färdig langar jag och John fram två sista paket som de får öppna samtidigt. Det är två muggar som det står världens bästa mormor/morfar på. Mamma tror direkt att det är för att hon ska bli mormor till Selma (hundvalpen som vi ska hämta i slutet på januari) och nickar lite gillande. Pappa ser mer oförstående ut. Efter en stund får vi förklara att det inte är till hunden utan till en bebis i juli och då börjar alla kramas och skratta och gråta. Myran fattar inget och skäller som en dåre för att ingen kramar henne. På julaftonskvällen gör vi samma julklappsgrej fast med Johns föräldrar. Även där möts vi av jubel. Johns största bekymmer när vi går och lägger oss är hur vi ska göra på julafton nästa år när vi har bebis, var ska vi fira då. Det är 365 dagar kvar dit så vi hinner nog lösa det säger jag innan vi somnar. 

Vecka 11 

Julledigheten räddar livet på mig. Jag sover och kollar på serier och jobbar halvdagar hemifrån soffan i mellandagarna. 

Vecka 12

Tvådagarsvecka på jobbet. Fungerar bra. Finns hopp om livet. Känner att tröttheten inte är lika betungande längre. Och jag behöver inte rusa ner i köket och hetsäta på mornarna längre för att få stopp på illamåendet. 

Vecka 13

Förra veckan som slutade igår. Någon har äntligen dragit upp rullgardinen. Pigg och börjar känna mig som folk igen. Full vecka på jobbet som flyter på utan problem. Höjdpunkten var naturligtvis ultraljudet i onsdagsmorse. Men nu orkar jag inte skriva mer så det får jag berätta mer om vid ett annat tillfälle. 

Selma!

Idag var jag och hälsade på Selma för andra gången. Jag är nog världens jobbigaste valpköpare för jag vill aldrig åka hem. Jag skulle kunna sova i den där valphagen. Men nu är det bara en vecka kvar tills vi får hem vår lilla jycke!

Helt omöjlig att ta kort på när hon springer runt hela tiden. 

Vi bondade bra idag och hon ville gärna sitta hos mig och bita i mina kläder och pussas. Sedan somnade hon som en sten i min famn. 

På väg att somna! 

Del 1 Vecka 1-5

Kanske det längsta inlägget i världshistorien.

Hur sammanfattar man de 13 mest konstiga och ofattbara veckorna av sitt liv? Jag ska försöka men jag får nog dela upp det i två delar... 

Här kommer del ett;

Vecka 1 och 2 

Här är man inte ens gravid eftersom man tydligen räknar från mensens sista dag och inte alls när bebisen blev till. Mycket märkligt kan jag tycka. Jag ska alltså vara gravid i 40 veckor men har bara en bebis i magen i 32. Vad gjorde den innan dess liksom? 

Vecka 3

Här blir alltså bebisen till och det behöver vi ju inte gå in på mer detaljerat hur det går till. 

Vecka 4

Vi lever loppan på vår honeymoon i Californien. Vi kör så hårt på dagarna att vi stupar i säng på kvällarna. Vi har ingen lust alls med att gå ut på krogen och glo på varandra så istället överkonsumerar vi läsk och kollar på amerikanska inredningsprogram på tv på kvällarna. En dag pimplade jag vin när vi var på vinprovning i Napa. Men det var inte så värst mycket och det var den enda alkoholen jag drack på hela resan. Jag hade ju ingen aning om vad som väntade men undermedvetandet kanske styrde, vad vet jag. 

Vecka 5

Upptäcktsveckan. Vi befinner oss i Santa Barbara som var ett av de sista stoppen på vår resa. Jag inser redan samma dag jag skulle haft mens att något inte är som det brukar. Jag väntar till nästa morgon innan jag ventilerar detta med John. Han skyller på tidsomställningen. Jag låtsas att jag köper förklaringen. I själva verket borde ju mensen bara vara ännu mer sen eftersom USAs västkust är 9 timmar EFTER Sverige men det säger jag inte till John. Jag låter en dag till passera och sedan när vi är på väg på Highway One söderut deklarerar jag att vi nog faktiskt borde stanna på ett Pharmacy och köpa ett test. Det finns inget apotek längst ute på klipporna mellan Santa Barbara och Malibu och så jag får helt enkelt vänta tills vi checkat in på hotellet i Hollywood som visade sig vara det äckligaste hotellet på hela resan. Vårt rum luktade mögel även om det var så rent det kunde bli i ett nedgånget hotell med storhetsdagar på 80 talet. 

På kvällen tar vi en promenad längs Hollywood Boulevard och bland alla märkliga souvernirbutiker, sexleksaks-shopar och matställen hittar vi en större matbutik som också har apotek. Vi letar upp testen, jag sliter åt mig ett av de billigaste och ställer mig i kassan med förpackningen dold i handen. Jag lägger upp den uppochner på disken framför kassörskan som omedelbart visar sig vara en av de mest odiskreta personerna i världen. ”ARE YOU PREGNANT” vrålar hon över hela jävla butiken när hon ser vad jag tänker köpa och alla inom en mils radie glor på mig.  ”I don’t know your fucking idiot. Why do you think I’m buying this test?” tänker jag men säger inget. ”CONGRATULATIONS” vrålar hon ännu högre. Jag ger henne en blick som kan döda och då tittar hon oförstående på mig och undrar i samma höga röstläge ”Are you not happy? Whyyyy?”.  Jag får slut på fanskapet genom att väsa att hon ska ge mig en påse innan jag sliter åt mig allt på disken och löper därifrån. Sen var jag tvungen att äta Chicken Mc Nuggets på Mc Donalds för att lugna ner mig innan vi promenerade hem till vårt sunk-hål till hotell. 

På hotellrummet förbereder vi oss, John får positionera sig utanför badrummet med sin iPhone med tidtagning och jag får kissa på teststickan och sätta på locket och lägga den på handfatet utan att titta. Där satt vi sedan, jag på insidan av den mögliga dörren och John på utsidan tills tiden gått ut. Då fick John komma in och vi tittade på resultatet ihop. I USA har även de billigaste testen den "riktiga" varianten där man får ett plus eller ett minus. (I de svenska billiga versionerna, jag köpte givetvis ett sådant också så fort jag kom hem, får man bara ett eller två streck - hur kul är det, man vill ju ha ett plus eller minus?!) Och det var ett plus. Ett jätteplus. Ingen tvekan om saken. Inte ett såntdär ljust tveksamt plus utan ett plus där den framkissade linjen var ännu mörkare än referenslinjen. Vi glodde på testet och sedan på varandra. Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Vi typ flinade lite fånigt och jag grinade kanske lite och vi typ kramades lite lamt och sedan la vi oss i varsin möglig nitti-säng som inte ens stod tätt tillsammans och började pilla på våra iPhones för att slippa prata med varandra för att liksom kunna smälta beskedet ifred.  Jag började typ googla och ladda ner gravidappar och John spelade Candy Crush. På den stora platt-TVn (som var det enda i rummet som köpts in efter milleniumskiftet) hade vi Grease-filmen på mute. Och där dansade Olivia Newton John och John Travolta runt på sitt nöjesfält och i Los Angeles mögligaste hotell ligger vi ligger dödstysta och just har fått veta att vi ska ha barn… Den stunden kommer jag aldrig att glömma.

AVSLÖJANDE!

Nu har vi bestämt oss för att inte hålla på vår hemlighet längre. Låt mig presentera Baby Bergmar som beräknas göra entré i slutet av juli. Känns stort och obeskrivligt men fantastiskt roligt. 

Ska försöka dokumentera och dela med mig av vår resa till er som vill läsa men lika mycket för min egen skull för att kunna gå tillbaka och minnas längre fram.

Nu är vi i vecka 13 och första ultraljudet gjorde vi i onsdags. Mer detaljer kommer, jag lovar. Nu kan jag äntligen börja dokumentera allt som händer igen utan att avslöja riskera att avslöja något. Så jag varnar för inläggsbomb framöver. Jag har ju 13 veckor att komma ikapp...

Kosta Boda Spa

Har haft en fantastiskt mysig helg med John och familjen. Tidigt igår blev vi upphämtade och körde ner till Kosta. Vi kikade på glasblåsning och kollade lite i outletet innan vi checkade in på Art Hotell. 

Sedan väntade spa hela dagen och på kvällen drink i Glasbaren och trerätters på hotellets resturang. Lyxigt!  

Hela familjen utom John tvärsomnade när vi spaat en stund - då är man avslappnad, haha!

En morgon man inte kan missa

När det ser ut såhär utanför fönstret när man vaknar så går det inte att göra annat än att dra på sig raggsockor, kängor och dunjacka och ge sig ut på morgonpromenad!

Det är så vackert när snön ligger som ett oförstört täcke på marken. Jag ville knappt sätta ner fötterna så jah gick i de spår som haren hade gjort tidigare imorse. När jag var liten och lekte med grannungarna hemma på gatan så såg jag alltid till att vi hade snökrig och byggde snögubbar på deras tomt så vår tomt fick ligga sådär fint orörd...

Jag tror inte att någon genomskådade mina baktankar. Eller? 

Kort summering 2015

Tänkte ge mig på en minisummering av 2015. 

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?
Jag gifte mig och åkte på bröllopsresa - det har jag aldrig gjort förut (och planerar inte att göra det igen heller för den delen även om det var det roligaste jag gjort, haha). 

Genomdrev du någon stor förändring? 
Det var väl att bli Fru Bergmar som var den största förändringen men den genomdrev jag ju inte själv. Däremot att vi ska hämta lilla Selma om tre veckor, den kommande förändringen får jag nog ta på mig att ha drivit igenom helt själv. 

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
Bröllopet 2015.07.18 såklart!

Vilka länder besökte du? 
London i April med mamma, Stenen och hennes mamma och syster. Huvudsyftet var att hämta hem tärnklänningarna till Stenen och Tove men vi hann med mycket annat roligt också.

Och så USA resan med John på vår Honeymoon förstås...

Bästa köpet? 
Min brudklänning. Efter att jag hade provat ca 40 klänningar i totalt 4 butiker hittade jag tillslut min drömklänning. Jag ångrade den inte en sekund och har aldrig känt mig så fin!

Favoritprogram på TV? 
Bonde söker fru, Solsidan och Bron. 

Bästa boken du läste i år?
David Lagercrantz uppföljare i Milleniumserien. Så bra!
Annars plöjer jag mig igenom den 40 böcker långa sagan om Isfolket av Margit Sandemo som är en fantastisk saga om en släkt som besitter övernaturliga krafter, som en blandning av Twilight och Harry Potter och nordisk historia. Typ. Jag är på bok 11 nu. 

Vad spenderade du mest pengar på? 
Poolen och bröllopet. Men båda var värt varenda öre. 

Vad är du peppad för inför nästa år?
Selmas ankomst, februariresa till Abu Dahbi och så sommaren såklart. 
Jag längtar ihjäl mig till sommaren!