Tjej-lördag

I lördags blev det en riktig kompis-dag! Så roligt och välbehövligt. 

Först träffade Saga och jag Stenen på Ikano för att shoppa lite kläder till Saga. Det blev mest jag som shoppade och Stenen fick åka rulltrappa med Saga femti-elva-tusen gånger under tiden. Sedan fikade vi och då vägrade Saga äta den kanelbulle hon blev tilldelad utan åt istället upp Stenens chokladboll. Tur att hon har en gudmor som alltid ställer upp och delar med sig. 

På kvällen åkte jag på tjejkväll i Norrköping. Utan Saga och det var nog lika bra för lugnet på restaurangen. Vi åt plockmat och pasta och sedan gick vi till Asken och drack drinkar. Jag körde bil så mina fick bli alkoholfria men det var lika gott och roligt ändå! 

Ljuset!

Idag hämtade jag en glad unge på förskolan klockan fyra. De lekte ute i solen och det var riktiga vårkänslor. Vi åkte hem, lagade middag och åt och sedan tog vi en kvällspromenad. 

Tänk att det är så ljust på kvällarna nu. Och bättre blir det varje dag. Jag älskar våren!

Äntligen!

I fredags var både John och Saga tillbaka på jobb och förskola. Men det var en segdragen jäkel till influensa.

Det var inte kul att se sin lilla unge inte vilja äta eller dricka nästan något på en vecka. Hon som inte hade så mycket att ta av från början snabbt spinkig som en liten fågelunge. Mycket gos i soffan blev det.

Jag och John fick pussla bäst vi kunde när han också låg heldäckad och jag hade ledarskapsutbildning måndaglunch till tisdaglunch med övernattning. Men vi löste det bra ändå med att jag var borta halvdag och kom hem och sedan halvdag tisdag och sedan vabb onsdag. 

 

I fredags blev det halvdag för dem båda och så en lugn helg med lite utelek i solen. Och den här veckan är alla på banan igen. 

Det är ett under att jag inte blev sjuk! Det var garanterat den där hälsoboosten med alla vitaminer som gjorde susen. 

Sjukstuga

Sjukstugan fortsätter. John har influensa ock Sagas feber vill inte ge med sig.

När hon fick 40.2 grader idag igen på sjätte dygnet kände jag att det var dags att göra något. Inte för att hon var helt däckad men sex dagar med minimalt intag av vätska gjorde mig orolig. De senaste dagarna har jag inte gjort annat än trugat i henne allt jag kunnat komma på med svaga resultat. Jag bokade ett KRY-samtal via appen och på 2.5 minut frisk jag tala med en läkare. Det är annat än den tim-långa telefonkö 1177 har! Gratis för barn också.  I detta läge behövdes dock en fysisk kontroll och det är ju svårt via telefon så hon rådde mig att åka in till akuten. 

Jag blev lika imponerad över sjukvården varje gång jag är i kontakt med dem. Vi fick komma in nästan direkt, bara 10 min väntan. Sköterskan kollade alla värden och konstaterade att det mesta såg bra ut men de ville ändå kolla henne en stund och ta en snabbsänka. Under tiden satt vi på ett rum och saga mumsade piggelin och tittade på Pippi.

Alla värden var fina inget anmärkningsvärt utom pulsen som blir hög när man har feber. 

Sänkan visade inga bakterier så en virusinfektion samt krupp-hosta. Hon var lite uttorkad men inte så de ville sätta en sond utan vi fick åka hemåt och fortsätta lirka i henne så mycket det bara går. Skönt att få lite stöd och bekräftelse på att vi gör rätt! 

Min lilla hjältinna var så duktig hon fick ett stick i fingret för blodprovet och åt en och en halv piggelin och nu på kvällen drack hon lite festis så jag hoppas det ska gå bra nu. 

Jag åkte till affären och bunkrade med allt hon gillar, hallon, blåbär, isglass, nyponsoppa, vindruvor och russin. Nu ska vi få det hör rackarns viruset att vända! 

Kast med liten snöboll

Det blev en hel mils morgonpromenad idag med Selma med upprepad övning på kast med liten snöboll! 

Länk till filmklipp:

https://www.instagram.com/p/BgI7BP9HzIy/

Saga har fortfarande feber om än lägre än tidigare och nu har även John blivit smittad. Så vi får väl se hur många mer knop det blir gjorda den här helgen. Ikväll blir det i alla fall mello och smågodis i soffan!

Internationella kvinnodagen

Idag är det nationella kvinnodagen. I den tillvaro jag har haft turen att leva i, har jag aldrig behövt känna att det är någon skillnad på män och kvinnor. Jag har alltid känt mig lika behandlad som killarna, jag har fått samma möjligheter, blivit lika sedd, lika lyssnad på, fått lika lön osv.

MEN.

Sedan jag blev mamma har känslan av jämställdhet delvis försvunnit. Det finns fortfarande jättestora skillnader mellan män och kvinnor och de förväntningar samhället ställer på oss. Här kommer min personliga reflektion;

Att vara mamma är ett av de viktigaste åtagandena i livet och samtidigt finns det inget åtagande som har en så hög förväntan på sig. ALLA har en uppfattning om hur en mamma ska vara. Och samtidigt så är det inget som gör en så osäker som just mammarollen vilket gör att man så lätt tar åt sig vad andra tycker, hur andra gör och vad samhället förväntar sig. 

Det är precis i detta jag tror att felet ligger. Mammorna tar åt sig för mycket och får för lätt dåligt samvete och då når vi aldrig jämställdhet. Det är liksom inprogrammerat så djupt i hjärnan på mamman att barnet är det viktigaste och när man går "emot" det genom att jobba blir det fel. Det här är min högst personliga teori.

Jag har ventilerat den med John och han känner minsann inget dåligt samvete över att Saga fick börja på förskola redan när hon var ett, att hon går långa dagar osv. Hon har ju älskat förskolan från första stund, vad är problemet tycker han. Hon vill ju knappt gå hem när vi hämtar henne. Men likförbannat får jag så sjukt dåligt samvete när jag ser andra mammor jag umgåtts med under mammaledigheten som skolade in sina barn på förskola i januari i år, då hade ju Saga redan gått ett halvår! Eller när jag läser om barn som går "långa dagar" och blir hämtade kl 14. Eller när Saga skriker Pappa hela dagarna på förskolan och aldrig mamma. Eller när jag hämtar och lämnar typ 20% av gångerna, resten sköter John. Eller när jag inte kopplar av och njuter av VAB dagarna utan hellre varvar soff-mys med att smygjobba.

John och jag tar precis lika mycket ansvar över hem och barn. Just nu kanske han till och med gör ännu mer eftersom jag har ett chefsjobb och dessutom pendlar. Men i min hjärna har det dåliga samvetet för de timmar jag inte är med Saga knutit sig fast. Det finns dagar jag känt att "Nej det är inte värt det" och velat vända bilen och åka hem och vara med mitt barn. Men jag vet ju att den bästa mamman Saga kan få är den glada mamma som får jobba OCH vara mamma. Och Saga får gå på förskola OCH vara hemma med sina glada föräldrar på kvällen.

Det är inte fel, så varför känns det så?

Är det för att  det icke-jämställda fortfarande lever kvar. Där kvinnan sköter barnen och mannen jobbar. Med tillägget att idag ska kvinnan sköta barnen OCH jobba och mannen jobbar. Eller är det för att moderinstikten är så stark så att oavsett hur lika man delar på föräldraledigheter, barnskötsel och hushållsarbete kommer mammorna ändå att känna sig otillräckliga. Jag vet inte. Kanske båda delar. Men det är värt att tänka på.

Vobb

Eftermiddagens globala telefon-möte hade en liten extra tjuvlyssnande deltagare!

Förhandlingsläge

När hon har feber och inte vill varken äta eller dricka ordentligt med mat och vatten eller mjölk förhandlar hon till sig glass och saft. Och det går rakt ner minsann. 

Gran canaria

Det blev många tårar över Myran i helgen. John skrämde slag på sina föräldrar när han ringde precis efter att han sagt hej då till Myran och får frågan 

- ”Hej, det var länge sedan du hörde av dig, lever ni?” (befogad fråga då John inte är superbra på att höra av sig till sina föräldrar regelbundet och inte hade hört av sig en enda gång under resan) men just där och då kom den så plötsligt att John bara hann svara;

- Nej inte alla!

Och sedan bryter han ihop vilket gör att stackars Svärisarna under en lång minut tror att det är någon av mig eller Saga innan John lyckas hulka fram att det är Myran det handlar om. Han trodde nog inte själv att han skulle bli så ledsen men det har tagit hårt på oss alla. 

Vi är fortfarande ledsna och saknar vår Myra men livet går vidare. Så jag tänkte passa på att lägga upp några bilder från vår resa.

Vi hade lite otur med vädret på södra delen av ön där vi bodde men på norra var det fint så vi hyrde bil några dagar så vi är jättenöjda med veckan. Saga fick gräva i sanden vilket var hennes enda krav. Samt bada i poolen och i havet. 

Hälsokost

Nu jäklar ska immunförsvaret boostas. Dels för att jag ska slippa alla föris-sjukor som Saga drar hem. Men också dels för att jag under semestern sträckläste denna boken och fastnade. Jag är ju lite nördig när det gäller och detta var sjukt intressant. 

Den handlar precis som titeln antyder om hur man kan leva mer anitinflammatoriskt. Delar av den handlade om mental och fysisk träning men det var inte där jah fångades utan hur mycket kosten påverkar. Det finns livsmedel som driver inflammation och de som hämmar den. 

Det visade sig att den LCHF-satsning jag gjort sedan nyår är helt rätt. Bra fett, protein och färgglada grönsaker är bra, kolhydrater dåliga. Vilket jag också märker när jag äter mycket socker och kolhydrater mår jag sämre. Och detta är alltså förklaringen. Sedan har jag gått ner nästan 4kg på köpet!

Men, det var en del i boken som var nytt. Att det finns en del saker som har extra god effekt på immunförsvaret och verkar inflammatoriskt. 

I måndags på lunchrasten gick jag raka vägen till hälsokostbutiken och gick loss. 

Omega 3, Gurkmeja-shot, immun-stark som är en blandning av en massa vitaminer, d-vitamin och så sist och den allra viktigaste; pre- och pro-biotika (goda bakterier). 

Jag tänker inte gå in på alla detaljer kring funktionerna men enligt det jag läst ska detta vara det mest effektiva boostarna för kroppens immunförsvar. 

Spännande att se resultatet. Dyrt var det om inte annat men det hoppas jag att det är värt! 

Var inte VABruari slut?

Igår ringde föris. Saga hade feber. 

Men 39 grader feber har väl aldrig hindrat lite huvud-axlar-knä-och-tå-dans?! 🤒😂😍

Länk till filmklipp:

https://www.instagram.com/p/BgBy_lunU64/

Hjälp en varg

Gav mig ut på kvällspromenad med Selma. På gårdsplanen tvärstannade jag för det stod något på åkern. Trodde först det var ett rådjur så kopplade Selma men så såg jag att det var något helt annat. En varg som stod och tittade på oss. 

Fick panik och kutade in med Selma. I farten vrålade jag åt John att ringa grannen och fråga om det var hans älg-hund som var på rymmen (hon är rätt lik en varg) innan jag gick ut igen för att spana lite. Den var så oskygg och gick emot mig nere på vägen. 

Då öppnade John dörren och hojtade att det inte var grannens hund och då blev jag tveksam igen. Så jag provade att vissla lite. Ingen varg kommer på vissel. Men det gjorde minsann denna. I full karera kom den skuttande som en kanin och hoppade upp och gav mig en puss i ansiktet. 

Det var förstås ingen varg. Den här rackaren hette Ceasar enligt halsbandet och telefonnummer hade han visst också. Han bodde på andra sidan järnvägen och gjorde tydligen avstickare med jämna mellanrum för att hitta lekamrater. Tog en stund innan ägarna kom för att hämta honom och under tiden tog jag ut Selma som fick hälsa och då hade de så roligt i snön.

Men nu när Ceasar har hittat en kompis har jag en känsla av att vi nog kommer få besök lite oftare. Tur att Selma är kastrerad.. 

Älskade Myran

En härlig semestervecka på Kanarieöarna fick ett tragiskt slut. När vi hämtade hundarna som varit på pensionat hade Myran så ont i sina höfter att hon inte kunde gå. Kicki som har haft hand om hundarna när vi var borta är djurhomeopat och har flera gånger hjälpt Myran när hon haft ont. Men denna gången var det annorlunda. Myran hade inte velat gå ut nåt och hade bara vilat hela veckan. 

Så sent igår kväll hade vi familjeråd och bestämde att det fick vara nog nu. Myran har haft en underbart tio-årigt hundliv, det bästa man kan ha med full uppmärksamhet och aldrig behöva vara ensam. Hon har åkt på några smällar med pajjad bukspottkörtel och juvertumörer och det senaste året problem med höfterna till och från. När det var som sämst förra året bestämde vi oss för att så länge hon inte har ont och är glad får hon hänga med. Men igår kände vi alla att den den gränsen var nådd, trots en vilovecka och mycket hjälp från Kicki så funkade inte höfterna längre. En hund som inte kan gå har inget värdigt liv. Därför fattade vi det tyngsta beslut vi någonsin tagit. 

Idag åkte vi in till veterinären på morgonen och Myran fick lugnt och stilla somna in. 

Det är helt rätt beslut. Och det är en djurägares ansvar att fatta ett sådant beslut när tiden är kommen. Men inte blir det lättare för det. 

Tack Myran för alla fina år tillsammans. En tredjedel av mitt liv har du funnits där och mycket kul har vi haft. Som när du sov i min tröja. Och när du läxade upp grand danois hanen Henrik i hundgården. Han 80 kg och du med dina 5. När du stod och blängde surt på mig när du inte fick som du ville eller när du körde upp din lilla tunga i mina näsborrar så den gick nästan upp i hjärnan. Älskade älskade lilla Myran!