När Saga kom till världen
Vattnet går
På morgonen den 4 augusti kl 04.30 vaknar jag efter en lugn natts sömn av att det känns som att jag kissar på mig. Jag fattar direkt att det inte är det som händer eftersom jag fortfarande är jättekissnödig när jag sätter mig upp, så i samma sekund förstår jag att det är vattnet som går. Jag väcker John som yrvaket inte fattar något utan jag får förklara två gånger att vattnet går, ja nu, och att han ska hämta en handduk. Till slut joggar han ut i badrummet och kommer tillbaka med en handduk och jag får torka upp det som går och sedan ha den som skydd när jag går till badrummet.
Väl tillbaka i sovrummet står vi mest och tittar på varandra och den stora fläcken på lakanet. Selma har gått och lagt sig i soffan för hon är trött på att vi kutar omkring och vill sova vidare. Jag och John börjar sakta fatta vad som hänt och att det snart är dags att få ut vår unge. Vi börjar skratta och gör en high five innan vi bäddar rent och lägger oss igen. Jag ringer förlossningen från sängen och frågar vad vi ska göra och de säger att vi ska avvakta och vänta in värkar och om vi inte behöver komma in tidigare för att det dragit igång så vill de göra en kontroll kl 13. Vi går upp ur sängen igen och går ner och äter frukost vid kl 05 för ingen av oss kan somna om. När vi har ätit kan John somna men jag ligger kvar vaken och är superpeppad på att äntligen få föda barn. Lite samma känsla som julaftonsmorgon - fast bättre.
Värkarna börjar
Innan vattnet gick hade jag egentligen inte haft en enda värk men ganska snabbt efter att vattnet gått kommer det igång. Sakta, med låg frekvens och intensitet men jag känner att det utvecklas varje timma. Jag hör av mig till mamma och pappa och ber dem komma och hämta Selma. Vi bestämmer att de ska komma kl 10.30. Ungefär vid kl 10 inser jag att värkarna börjar komma rejält tätt och göra rätt ont. Så när mamma och pappa kommer vid 11 så är jag i full gång med att hojta "Väääärk" till John som får registera i en app på iphonen och sedan hojta "slut" när den är över.
Jag som tänkte att mamma och pappa skulle fika innan de åkte men det blev mest lite kaos för jag försökte klä på mig och ha värkar på samma gång viljet inte var det lättaste. Så de packade in Selma i bilen och åkte vid 11 och då ringde jag förlossningen igen och meddelade att vi var nere på mellan 3-4 minuter mellan värkarna. Jag frågade om vi skulle åka in och barnmorskan i luren frågade vad jag själv tyckte. Jag svarade att om jag inte skulle få plats i Linköping ville jag veta det nu för då ville jag börja åka men annars kunde jag vänta lite. Jag fick besked att det var lugnt i Linköping och att det var osannolikt att det skulle bli fullt de kommande timmarna. Så jag bestämde mig för att vänta.
Vid kvart över elva, alltså bara en kvart senare, hade jag fått ännu lite ondare och var inte fullt så kartig längre så då bestämde John helt enkelt att nu åker vi in. Så jag ringde igen och frågade om vi fick komma och det fick vi. Bilfärden till förlossningen var ingen höjdare men jag var samtidigt så otroligt sugen på att få föda vår unge så det gick rätt bra ändå. Men jag är glad att vi inte behövde åka till Norrköping.. Vi skojade om att det var lite synd att det inte var mer akut för John ville gärna ha kört fort men vi höll oss till trafikreglerna.
Framme på förlossningen
Vi parkerade vid akuten som är samma ingång till förlossningen. Där fick vi trycka på en knapp och prata med en barnmorska i porttelefonen och sedan vänta på att hon skulle möta upp oss. Hon frågade om jag behövde en rullstol för det var en bit att gå men jag sa att det går säkert bra. Det dröjde en ganska lång stund innan hon kom och jag hade rätt ont så jag stod och hängde på John som ifrågasatte om det var så bra idé att tacka nej till den där rullstolen. Men det hade barnmorskan redan genomskådat så hon hade ändå tagit med sig en rullstol som hon erbjöd men då blev jag envis och vägrade sitta utan knatade på själv. Vi fick stanna några gånger på vägen bara så jag fick andas i lugn och ro när värken kom.
När vi kom in i förlossningsrummet fick jag en liten chock. Det var som en liten grotta för det finns inga fönster utan där fönstret funnits satt en stor affisch med en skog på. Framför den fanns en fåtölj som såg rätt skön ut och i mitten fanns en stor säng som var inplastad i blå täckplast. Jävlar, ska det bli såhär blodigt tänkte jag när jag såg plasten. Efteråt begrep jag att de alltid plastar in sängarna när de är nybäddade för att de ska hålla sig rena och när en patient sedan ska ligga där så tar man bort plasten så är det vanliga lakan under. Jag fick klättra upp på plasten och så satte de en CTG på min mage. Det är två små dosor som sitter med resårband som visar hjärtfrekvens hos bebisen och mina värkar. Allt såg bra ut på bebisen och mina värkar kom med ca 4 min mellanrum. Barnmorskan frågade om hon fick göra en undersökning och kunde då konstatera att hinnorna mycket riktigt var spruckna och att jag var 2 cm öppen. Fan också tänkte jag, bara 2 cm, nu får vi åka hem igen. Barnmorskan gick ut ur rummet en stund men kom strax tillbaka och meddelade att vi fick vara kvar eftersom värkarna var täta och vattnet redan hade gått. Jag fick byta om till den blå rocken och de tog bort täckplasten på sängen som helt plötsligt blev nästan lika skön som en vanlig säng. Sedan fick jag en kanyl i handen. Den där kanylen var mitt första delmål som jag hade längtat efter i förväg. För mig betydde den att nu är det på riktigt, nu är vi inlagda på riktigt och jag ska äntligen få föda vår unge. Jag har aldrig älskat en kanyl i handen så mycket.
Det börjar på riktigt
Ganska snabbt efter att vi blivit inskrivna drog värkarna igång ytterligare. Det började göra riktigt jävla ont. Jag som ändå varit ganska kartig innan började ganska snabbt att vekna. Jag hade innan sagt att jag ville prova lustgas men vänta med annan bedövning så länge som möjligt. Så lustgasen tog det inte lång stund innan jag ville prova. Den fick skön effekt en stund men jag insåg ganska snabbt att det här kommer inte att hålla, det gör för ont. Det hela hade ju knappt börjat och jag hade redan panik-ont även om jag flåsade på med lustgasen. Barnmorskan insåg nog mitt läge bättre än jag och när hon sa att det kanske var läge med en ryggmärgsbedövning så började jag vackla i mitt tidigare beslut om att vänta så länge som möjligt. Klockan 14 hade de skiftbyte och då skulle den nya barnmorskan göra en ny kontroll av hur öppen jag var så jag bestämde mig för att om det var mindre än 4 cm så tar jag ryggbedövning. Den nya barnmorskan, Anna, kom in och jag kände direkt att vi klickade. En ung tjej men hon var så säker och tydlig och ingen person som daltade med mig utan lyssnade in mig men samtidigt sa vad hon tyckte - precis en sån person som jag gillar. Hon var med på noterna om att kolla läget innan vi bestämde om ryggbedövning. 3 cm var det nya budet. Dock kunde hon trixa lite och hjälpa till med sina händer så när hon töjt lite så kunde hon notera 4 cm. Så då var det ju egentligen helt enligt plan (man ska öppna sig ca en cm i timmen) men jag kände ändå att "vem fan kommer att berömma mig för att jag var duktig och födde barn utan bedövning?" Ingen naturligtvis. När det erbjuds bedövning och vi har extremt duktig sjukvård så vore jag ju en idiot som tackade nej. Risken med ryggbedövning är egentligen bara att värkarna kan stanna av men det kan man ju reglera med värkstimulerande dropp så det är ju heller ingen fara. Så jag bestämde mig för att ta en ryggbedövning och såhär i efterhand kunde jag inte tagit ett bättre beslut.
Hög på lustgas! Rösten blir jättekonstig, lite som Kalle anka.
Ryggbedövning
Jag har lite taskig tidsuppfattning under hela förlossningen. Faktum är att jag till och med inbillade mig att klockan i rummet stod still och inte ens fungerade. Men i efterhand fick jag veta att jag fick min epidural kl 14.45. Det var lite jobbigt att ligga still i fosterställning så länge som det krävdes för för narkosläkaren att sätta bedövningen men det var inte så farligt i förhållande till den ljuvliga verkan som blev när den slog in. Värken var som bortblåst och helt plötsligt blev jag superpigg och började gå omkring och stå vid ståbord och sitta på pilatesboll och åt lite blåbärssoppa och satt och messade och bloggade. Vi kunde konstatera att värkarna inte påverkats alls i frekvens utan kom tätt och intensivt, vilket vi kunde se på CTG-kurvan, men jag kunde få njuta några timmar innan nästa steg drog igång.
Ganska snabbt efter att vi blivit inskrivna drog värkarna igång ytterligare. Det började göra riktigt jävla ont. Jag som ändå varit ganska kartig innan började ganska snabbt att vekna. Jag hade innan sagt att jag ville prova lustgas men vänta med annan bedövning så länge som möjligt. Så lustgasen tog det inte lång stund innan jag ville prova. Den fick skön effekt en stund men jag insåg ganska snabbt att det här kommer inte att hålla, det gör för ont. Det hela hade ju knappt börjat och jag hade redan panik-ont även om jag flåsade på med lustgasen. Barnmorskan insåg nog mitt läge bättre än jag och när hon sa att det kanske var läge med en ryggmärgsbedövning så började jag vackla i mitt tidigare beslut om att vänta så länge som möjligt. Klockan 14 hade de skiftbyte och då skulle den nya barnmorskan göra en ny kontroll av hur öppen jag var så jag bestämde mig för att om det var mindre än 4 cm så tar jag ryggbedövning. Den nya barnmorskan, Anna, kom in och jag kände direkt att vi klickade. En ung tjej men hon var så säker och tydlig och ingen person som daltade med mig utan lyssnade in mig men samtidigt sa vad hon tyckte - precis en sån person som jag gillar. Hon var med på noterna om att kolla läget innan vi bestämde om ryggbedövning. 3 cm var det nya budet. Dock kunde hon trixa lite och hjälpa till med sina händer så när hon töjt lite så kunde hon notera 4 cm. Så då var det ju egentligen helt enligt plan (man ska öppna sig ca en cm i timmen) men jag kände ändå att "vem fan kommer att berömma mig för att jag var duktig och födde barn utan bedövning?" Ingen naturligtvis. När det erbjuds bedövning och vi har extremt duktig sjukvård så vore jag ju en idiot som tackade nej. Risken med ryggbedövning är egentligen bara att värkarna kan stanna av men det kan man ju reglera med värkstimulerande dropp så det är ju heller ingen fara. Så jag bestämde mig för att ta en ryggbedövning och såhär i efterhand kunde jag inte tagit ett bättre beslut.
Hög på lustgas! Rösten blir jättekonstig, lite som Kalle anka.
Ryggbedövning
Jag har lite taskig tidsuppfattning under hela förlossningen. Faktum är att jag till och med inbillade mig att klockan i rummet stod still och inte ens fungerade. Men i efterhand fick jag veta att jag fick min epidural kl 14.45. Det var lite jobbigt att ligga still i fosterställning så länge som det krävdes för för narkosläkaren att sätta bedövningen men det var inte så farligt i förhållande till den ljuvliga verkan som blev när den slog in. Värken var som bortblåst och helt plötsligt blev jag superpigg och började gå omkring och stå vid ståbord och sitta på pilatesboll och åt lite blåbärssoppa och satt och messade och bloggade. Vi kunde konstatera att värkarna inte påverkats alls i frekvens utan kom tätt och intensivt, vilket vi kunde se på CTG-kurvan, men jag kunde få njuta några timmar innan nästa steg drog igång.
En timma innan jag fick ryggbedövning. Såg fortfarande rätt pigg ut..
Nästa steg visade sig vara en kräkkaskad. Mitt i min "mysförlossning" så började jag helt plötsligt att vrålkräkas. Mitt ur tomma intet fick jag symptom som liknade den värsta vinterkräksjukan i världshistorien. För mig var det väldigt oväntat men tydligen är det vanligt att magen vänder ut och in på sig när bebisen trycker på något visst sätt på bäckenet. Jobbigt för jag behövde all energi jag kunde få men allt bara åkte upp igen så tillslut fick jag ge upp saftdrickandet helt. Nästa upptäckt var att ryggbedövningen tagit så bra att den sabbade min blodcirkulation i fötterna så när jag suttit och stått så var mina fötter knallblå så jag fick lägga mig. Dock visade det sig att min vänstra fot inte ville gå tillbaka utan fortsatte vara svullen och varm. Jag blev lite nojjig (John försökte även lätta upp stämningen genom att skoja om att vi "nog får amputera" vilket inte gjorde saken bättre) så Anna hämtade läkaren som kollade på foten som konstaterade att det nog inte var någon fara och att vi skulle avvakta eftersom " du har nog lite annat att göra de kommande timmarna" sa hon och syftade på förlossningens framdrift som nu kommit ganska långt. Jag hade dessutom själv börjat känna att bedövningen tagit olika bra på olika sidor för min högra höft hade börjat göra panik-ont igen men den vänstra var fortfarande helt bedövad. Värken i höften blev värre och värre så jag fick be om påfyllning av epiduralen vilket jag fick.
Helt öppen
Nu börjar mitt minne svika mig kraftigt. Jag vet att jag fick påfyllning av bedövningen och att läget var lugnt. Jag minns att bedövningen gjorde att jag inte kunde kissa och jag hävdade att jag inte var kissnödig men att Anna förklarade att jag nog behövde bli tappad ändå för att fyllt blåsa kunde minska krystvärkarna när det var dags. Jag minns också att när Anna skulle kliva av sitt skift kl 21 hade hon konstaterat att jag var fullt öppen och att krystvärkarna snart skulle dra igång. Helst hade jag velat att Anna skulle vara kvar tills allt var klart men det gick såklart inte utan en ny barnmorska kom in. Men även nu hade jag världens tur, barnmorskan Annelie kom in och visade sig vara supererfaren och jättetrygg och kunde vara riktigt skarp och fick mig att fokusera när det blev tuffare och tuffare.
Krystvärkar
Nu är mina minnen riktigt grötiga. Jag fick en epiduralpåfyllning till någon gång men jag har ingen aning om ifall det var innan eller efter Anna gick hem. I alla fall så börjar en helt ny smärta gripa tag i min kropp. Ungen ska ut. Det var det värsta jag upplevt men samtidigt så häftigt för jag gjorde liksom ingenting. Kroppen jobbade helt själv. Den sjukaste tanken under hela förlossningen dök upp i min hjärna i detta skede och det var att aldrig någonsin ta valpar på Selma för det här är rent plågeri att utsätta någon för, vare sig människa eller djur...
Krystvärkarna gjorde så jävla ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag vrålade åt John att vi skulle åka hem. Jag vrålade åt barnmorskan att hon skulle sätta alla bedövningar i världen. Jag vrålade till alla som var i rummet att jag kommer att dö. Vilket jag naturligtvis inte gjorde. Barnmorskan sa åt mig att sluta vråla och fokusera på att trycka istället. Det var inte lätt men jag gjorde som hon sa och tog i utav bara helvete samtidigt som jag stirrade henne i ögonen med mitt livs mest hatiska blick. Och hon stirrade tillbaka och vek inte med blicken en sekund vilket gjorde mig ännu mer peppad. Dock blev krystandet utdraget så barnmorskan frågade om jag ville ha bäckenbottenbedövning och hon behövde inte vänta en millisekund på svaret så jag fick en sådan bedövning och jag har absolut ingen aning om ifall den fungerade för det gjorde fortfarande riktigt jävla ont så jag har svårt att tro att något kan göra ondare men det kanske det kan. Jag jobbade på ett tag till men det var som att bebisen fastnade lite precis i sista läget och jag fixade inte att få ut henne riktigt och jag började bli trött, inget av det här fattade jag då utan det förstod jag först efteråt. Plötsligt kom läkaren in i rummet igen och sa att nu skulle hon trycka på min mage. Jag kommer inte ihåg hur jag reagerade på detta, jag fattade nog inte vad som hände men hon hängde på min mage och tryckte från utsidan. Först efter en stund insåg jag vad de höll på med och fattade galoppen och insåg att nu jävlar måste vi sammarbeta om det här ska gå. Så helt plötsligt kom mitt projektledar-jag igång. Jag beordrade John att han skulle sköta lustgasen så jag fick andas i masken mellan värkarna och barnmorskan fick hjälpa bebisen nerifrån och läkaren fick trycka på magen och så räknade jag ner från 3 tills värken kom och sedan tryckte jag allt vad jag hade och alla hjälpte till. Tre eller fyra gånger fick vi upprepa proceduren. När huvudet var nästan helt ute ville jag känna med handen och i samma stund bestämde sig min kropp för att hon skulle ut och sedan kom hon ut. Bara sådär. Plopp.
Ute
Väl ute fick hon komma direkt upp till mitt bröst. Hon skrek inte men jag såg hela tiden att hon andades men jag frågade ändå flera gånger "andas hon" för att jag inte vågade lita på att min snurriga hjärna uppfattade vad som hände. Annelie och läkaren förklarade att hon var okej men medtagen så de tog handdukar och masserade igång henne och snabbt repade hon sig. John fick klippa navelsträngen och sedan låg vi helt plötsligt bara där. En liten unge. Jag var orolig att hon skulle lukta illa, vet inte varför jag fått för mig det, men det gjorde hon inte. Hon var inte så slajmig eller blodig heller utan liksom bara.. så jäkla fin. Den finaste i hela världen.
Mitt livs största stund.
Helt öppen
Nu börjar mitt minne svika mig kraftigt. Jag vet att jag fick påfyllning av bedövningen och att läget var lugnt. Jag minns att bedövningen gjorde att jag inte kunde kissa och jag hävdade att jag inte var kissnödig men att Anna förklarade att jag nog behövde bli tappad ändå för att fyllt blåsa kunde minska krystvärkarna när det var dags. Jag minns också att när Anna skulle kliva av sitt skift kl 21 hade hon konstaterat att jag var fullt öppen och att krystvärkarna snart skulle dra igång. Helst hade jag velat att Anna skulle vara kvar tills allt var klart men det gick såklart inte utan en ny barnmorska kom in. Men även nu hade jag världens tur, barnmorskan Annelie kom in och visade sig vara supererfaren och jättetrygg och kunde vara riktigt skarp och fick mig att fokusera när det blev tuffare och tuffare.
Krystvärkar
Nu är mina minnen riktigt grötiga. Jag fick en epiduralpåfyllning till någon gång men jag har ingen aning om ifall det var innan eller efter Anna gick hem. I alla fall så börjar en helt ny smärta gripa tag i min kropp. Ungen ska ut. Det var det värsta jag upplevt men samtidigt så häftigt för jag gjorde liksom ingenting. Kroppen jobbade helt själv. Den sjukaste tanken under hela förlossningen dök upp i min hjärna i detta skede och det var att aldrig någonsin ta valpar på Selma för det här är rent plågeri att utsätta någon för, vare sig människa eller djur...
Krystvärkarna gjorde så jävla ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag vrålade åt John att vi skulle åka hem. Jag vrålade åt barnmorskan att hon skulle sätta alla bedövningar i världen. Jag vrålade till alla som var i rummet att jag kommer att dö. Vilket jag naturligtvis inte gjorde. Barnmorskan sa åt mig att sluta vråla och fokusera på att trycka istället. Det var inte lätt men jag gjorde som hon sa och tog i utav bara helvete samtidigt som jag stirrade henne i ögonen med mitt livs mest hatiska blick. Och hon stirrade tillbaka och vek inte med blicken en sekund vilket gjorde mig ännu mer peppad. Dock blev krystandet utdraget så barnmorskan frågade om jag ville ha bäckenbottenbedövning och hon behövde inte vänta en millisekund på svaret så jag fick en sådan bedövning och jag har absolut ingen aning om ifall den fungerade för det gjorde fortfarande riktigt jävla ont så jag har svårt att tro att något kan göra ondare men det kanske det kan. Jag jobbade på ett tag till men det var som att bebisen fastnade lite precis i sista läget och jag fixade inte att få ut henne riktigt och jag började bli trött, inget av det här fattade jag då utan det förstod jag först efteråt. Plötsligt kom läkaren in i rummet igen och sa att nu skulle hon trycka på min mage. Jag kommer inte ihåg hur jag reagerade på detta, jag fattade nog inte vad som hände men hon hängde på min mage och tryckte från utsidan. Först efter en stund insåg jag vad de höll på med och fattade galoppen och insåg att nu jävlar måste vi sammarbeta om det här ska gå. Så helt plötsligt kom mitt projektledar-jag igång. Jag beordrade John att han skulle sköta lustgasen så jag fick andas i masken mellan värkarna och barnmorskan fick hjälpa bebisen nerifrån och läkaren fick trycka på magen och så räknade jag ner från 3 tills värken kom och sedan tryckte jag allt vad jag hade och alla hjälpte till. Tre eller fyra gånger fick vi upprepa proceduren. När huvudet var nästan helt ute ville jag känna med handen och i samma stund bestämde sig min kropp för att hon skulle ut och sedan kom hon ut. Bara sådär. Plopp.
Ute
Väl ute fick hon komma direkt upp till mitt bröst. Hon skrek inte men jag såg hela tiden att hon andades men jag frågade ändå flera gånger "andas hon" för att jag inte vågade lita på att min snurriga hjärna uppfattade vad som hände. Annelie och läkaren förklarade att hon var okej men medtagen så de tog handdukar och masserade igång henne och snabbt repade hon sig. John fick klippa navelsträngen och sedan låg vi helt plötsligt bara där. En liten unge. Jag var orolig att hon skulle lukta illa, vet inte varför jag fått för mig det, men det gjorde hon inte. Hon var inte så slajmig eller blodig heller utan liksom bara.. så jäkla fin. Den finaste i hela världen.
Mitt livs största stund.
20 minuter gammal. Så trött och så lycklig.
Tack till all fantastisk personal på förlossningen som fick mig att känna mig så väl omhändertagen och trygg hela tiden. Och tack till John som peppade och pushade mig till att fortsätta när jag inte ville mer och för att han inte klagade en sekund när jag vrålade åt honom eller kramade sönder hans hand när det gjorde som ondast.
Summering: Att föda barn är en fantastisk upplevelse med världens bästa belöning i slutet och jag skulle göra om det igen utan att tveka en sekund!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar