Utmaning på jobbet

Det är en stor utmaning att vara chef. Både svårare men också mycket roligare än jag trott. Det svåraste är tiden. Det är så mycket jag vill hinna. Gruppen kommer med massor av smarta förbättringsförslag som jag gärna skulle vilja att vi implementerade. Samtidigt ställer övriga avdelningar krav på att vi inte får tappa tempo i det operativa flödet. Den där balansgången är supersvår. Att hinna utveckla samtidigt som vi inte får sacka i tempot på inkommande förfrågningar och ärenden. 

Jag är bra på att driva förbättringsarbete, det är en styrka jag har men tidigare har jag alltid fått resurser tilldelade mina projekt. Nu ska jag som chef själv se till att driva utvecklingen av vår grupp framåt, med hjälp av mitt eget team där vi parallellt brottas med fler frågeställningar än bara ett förbättringsprojekt. Svårt. 

De flesta dagarna är jag jätteproduktiv, men vissa dagar springer jag runt som en förvirrad höna och försöker göra allt på en gång. Idag var en dag i den sistnämnda kategorin. Min hjärna var på flera platser samtidigt, i flera diskussioner samtidigt om olika saker och i olika beslut. Mitt ofokuserade tillstånd orsakade inga katastrofer men jag kände själv att jag inte var så närvarande som jag alltid försöker vara annars. Men efter dagens sista möte som jag inlett lite ostrukturerat och sedan shape:at upp och fått flyt i stannade en av mina medarbetare kvar när de andra gick ut. 

Han sa att han såg hur jag kämpade för att vår avdelning och medarbetarna i gruppen ska kunna utvecklas och att han förstod att det var många bollar i luften men att han tyckte att jag hanterade allt med bravur och han tackade för allt jag gör för gruppen. Jag blev SÅ glad. Att han dessutom sa det en dag när jag själv inte var i mitt esse gjorde mig ännu gladare och lite rörd. 

Tänk att jag kunde bli så glad av beröm. Men när man är ny och sliter med att försöka göra det man tror är rätt är det så skönt att få lite extra bekräftelse. Det sporrar mig till att bli ännu lite bättre!