När hon ler går det som ett rus genom hela mig och jag får fjärilar i magen. När hon är ledsen drar mitt hjärta ihop sig till ett russin och det känns som att någon sticker en kniv i min mage. Jag känner verkligen fysiskt hur mycket jag älskar henne. Det är en fantastisk och lite otäck känsla att känna så mycket för någon annan. Paniken igår när hon var lite nära att åka igenom badringen på babysimmet gav mig maxpuls på en sekund. Det är liksom som att ha en kroppsdel utanför kroppen som jag vill ha koll på utan att vi sitter ihop och jag känner det hon känner.
Så otroligt fascinerade för jag tror att det är precis såhär det är tänkt att fungera. Jag måste rent primitivt känna såhär för att kunna ta hand om henne och ge henne mat. Hon är beroende av mig och det har min hjärna inprogrammerat sedan hon bodde i min mage men det är ändå så märkligt på något vis. John känner inte alls samma kom vi fram till igår när vi pratade om det. Han älskar henne på ett vanligt sätt, så som han älskar mig och känner inte samma känslor när hon kommunicerar vilket säkert också är helt naturligt.
De stunder när Saga ammar förstärks alla känslor ännu mer, gissar att det är på grund av alla hormoner som frigörs, och jag kan känna både lyckorus men även få en oförklarlig ångestkänsla som gör att jag vill börja gråta fast det inte finns något att vara ledsen för, som att jag är rädd för att hon ska tas ifrån mig.
Kroppen är märklig och jag kunde aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig den här känslan av att vara mamma och älska sitt barn över allt annat i hela världen. Det är häftigt!
På lördag blir detta lilla russin tre månader. Det har hänt mycket på den korta tiden om man jämför med hur hon såg ut när hon kom hem från BB.
Gud så underbart det låter! Blir nästan lite avis ;)
SvaraRadera