Jag och John spelade och sjöng en sång och jag tror att farmor hade gillat ceremonin. Jag började helt oväntat att störtlipa i sista versen men det gjorde inte så mycket, de fyra första verserna lät bra och resten av släkten snörvlade för fullt i bänkraderna så det var ingen big deal men jag blev lite snopen själv att jag reagerade så starkt och plötsligt. Men man blir ju ledsen av begravningar även om det är av en gammal människa som levt ett långt och fint liv. Prästen höll ett jättebra tal, det kan inte vara lätt att prata om en person man aldrig träffat men det kändes jättebra.
Även om det är en sorglig dag så var det väldigt roligt att träffa släkten som jag inte träffar så ofta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar