Det är lättare sagt än gjort att lyssna på kroppen. Jag tycker att jag har försökt göra det ganska bra hittills men efter igår börjar jag tveka på om jag verkligen lyssnat sådär vidare värst mycket alls eller ens överhuvudtaget och helt enkelt bara hört det jag vill höra.
Den där krampen i magen igår gav mig en ordentlig tankeställare. I några minuter innan jag fick tag på barnmorskan var jag räddare än jag någonsin varit. Jag trodde på fullt allvar att bebisen skulle dö. Det blev en eye opener på vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Svaret borde ju vara glasklart redan innan en sån sak händer men om inte annat är det glasklart nu. Viktigast är bebisen. Såklart.
Pratade lite med några kollegor och vänner från jobbet imorse och alla säger samma sak. Lyssna på kroppen och gör det som känns bäst för den just nu och SKIT I JOBBET. Det finns kvar. Prioritera det som är viktigt. Alltså, jag fattar ju. Men att inte vara på jobbet känns inte bra. Att behöva ställa in min resa till Siemens i England dit jag skulle åka i slutet av veckan känns inte heller bra. Eller att behöva avboka jobbmöten. Men jag inser ju att jag måste. Tänk om jag får såntdär magkatarranfall på planet så det måste nödlanda? Eller bara hemma på kontoret så jag måste lägga mig på fikabordet med en varm handduk på magen - det går ju inte, det fattar ju vem som helst. Då tror ju alla att jag är helt dum i huvudet som är på jobbet fast jag inte mår bra.
Nä. Nu får fröken duktig tagga ner några kilo. Ska ta upp saken med barnmorskan i eftermiddag och se vad hon kan hjälpa mig med. Har ju en läkartid om en dryg vecka och om så krävs får jag väl ta semester eller kompledigt fram tills dess. Jag tänker definitivt inte ligga på något fikabord eller tvinga något plan att nödlanda...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar