Smärtan släppte inte överhuvudtaget och var det överjävligaste jag någonsin känt. När John kom hem ca 10 minuter senare hittade han mig på golvet med total panik och någon form av konstig kramp-frossa och i full färd med att googla numret till förlossningen. Jag hade redan ringt 1177 med det var 21 personer i kö och det hade jag fan inte tid med.
På förlossningen svarade världens bästa barnmorska som med sitt lugn och tydliga och bra frågor kunde konstatera att det jag kände antagligen inte kom från livmodern då smärtan satt precis under revbenen och strålade uppåt och framåt snarare än neråt och bakåt och därmed borde det inte vara någon fara för barnet. Hon hade dock erfarenhet av att gravida kvinnor som haft mycket halsbränna under graviditeten kunde få kraftig magkatarr som kunde ge extremt smärtsamma kramper. Jag blev beordrad att ta två alvedon och vila en timma och sedan ringa tillbaka oavsett om det släppt eller inte. Den kommande halvtimman var en riktig pärs. John hittade inte min vetekudde så han fick värma blöta handdukar i micron som jag kunde lägga på magen (ett knep jag plötsligt kom ihåg från när jag hade kolik hemma hos mormor när jag var typ sex år) och det hjälpte lite tills alvedonen kickade in. Selma fattade att jag hade ont och låg och tryckte sig mot min sida på golvet.
Efter en halvtimma hade krampen släppt och sedan låg vi allihopa i soffan och vilade och John hade händerna på min mage och så väntade vi på att hon därinne skulle ge ifrån sig en liten buff så vi skulle veta att allt var okej. Efter en stund kände jag att hon bökade runt där inne och för första gången fick även John känna att det rörde sig däri. En härlig känsla.
Imorgon är det jag som åker till Apoteket och köper medicin mot halsbränna som barnmorskan tipsade om när jag ringde tillbaka och rapporterade att jag mådde bättre. Jag måste ge barnmorskan på förlossningen i Linköping en stor eloge för sitt proffsiga och trevliga bemötande - tack för hjälpen! Verkligen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar