Medlidande?

Vaknar för andra gången den här natten av en megamensvärk som får hela magen att dra ihop sig. Ligger och försöker slappna av men det ger sig inte. Ger upp och tänder lampan och kliver dubbelvikt ur sängen i jakt på en Ipren. När jag gräver  i väskan hör jag ett anklagande grymt från sängen. 

- Ööööööh men vad håller du på med?

- Oj förlåt det var inte meningen att väcka dig men jag har skitont och måste ha en Ipren. 

John kollar på klockan på mobilen och säger ännu mer anklagande: 

- Meeeen det är ju mitt i natten. 

Sedan hörs en djup suck och han somnar om. 

Jasså du. Det är mitt i natten, det menar du inte?! Och jag är säkert vaken jättefrivilligt och tycker att det är vrålkul att dubbelvikt försöka leta upp en Ipren för att överhuvudtaget kunna ligga ner. Tjoho.

Tack för medlidandet. Väldigt snällt. När han hade blånagel och låg och kved blev jag minsann uppskickad klockan tre på natten för att bygga ett torn av kuddar och på toppen av tornet dekorera tån med en påse frysta ärtor. Det här är tacken.

Näru. Det här ska han få kompensera imorgon kan jag lova. 

Om den här jäkla iprenen kunde verka snart så jag kan få sova igen...