Världens sämsta förälder...

I förra veckan trillade Saga ur sängen. Vår stora höga säng. Hon har sovit riktigt dåligt den senaste månaden och kastat sig runt i sängen på nätterna. Sova i egen säng har det inte varit tal om. Hon sätter sig upp i sömnen och ibland nästan ställer sig upp och så kastar hon sig handlöst åt något håll. Förra veckan hade John vaknat av en duns och ett gallskrik (jag sov i gästrummet) men hon hade snabbt tystnat och var helt som vanligt sånär som på ett blåmärke på knäet så det hade gått bra. 

I natt var det dags igen. Helt utan förvarning häver hon sig upp och kastar sig ut mot nattygsbordet och dunkar i huvudet i bordskanten och trillar sedan ner på golvet. Även denna gång hade hon världens tur och verkar inte alls påverkad (glad och pigg och åt en rejäl portion gröt på morgonen) men hon fick ett blått streck i pannan där hon slog i kanten på nattygsbordet.

Min lilla Harry Potter med blixt i pannan. Det är jag som är Voldemort. 

Jag känner mig som världens sämsta förälder! Som om jag är kriminell och borde straffas för att jag är en så dålig mamma som inte kan ta ansvar för mitt barn. Totalt värdelös. Jag ska skydda mitt barn, det är min uppgift som mamma, och så misslyckas jag så hon riskerar att skada sig. Usch. 

Idag blir det ommöblering i sovrummet. Benen på sängen ska bort och så ska vi ställa den i ett hörn så att hon inte kan trilla ur. Det borde vi såklart gjort för länge sedan men man tror ju att man har koll när det gått bra att sova med henne i nio månader och så nu helt plötsligt funkar det inte längre.. 

 Konstant livrädd.