Imorse skulle vi på ultraljud och träffa vår bebbe i magen. Jag hade inte varit ett dugg orolig tidigare men imorse kl 04 vaknade jag med panik och var helt säker på att det skulle vara något fel på bebisen i magen och att allt skulle bli skit.
Hela morgonen efter det gick totalt åt helvete. När jag skulle backa ut ut garaget var jag så okoncentrerad och stressad att jag backade in med backspegeln i sidan av öppningen så den gick sönder. John fick hjälpa mig slita loss de lösa delarna så vi ändå kunde åka iväg. Väl framme på parkeringen så funkar inte biljettautomaten så jag var tvungen att hitta ny parkering och när det väl var löst skulle jag bara öppna bagaget och titta till Selma som skulle vänta i bilen och då har hon spytt ner sig och bagageutrymmet. När jag sanerar hund och bagage i panik (man kan bara inte låta en valp sitta i sina spyor i en bil!) så fick jag dessutom spya på mina röda fina mockaskor.
En riktig skitmorgon alltså. När vi gick in i till barnmorskan kändes det som att jag lika gärna kunde falla genom golvet och dö. Men så startade hon apparaten och när jag får se hjärtat picka på vår unge i magen så var det värt alla backspeglar och spyor i världen!
Allt såg fint ut. Bebben hade gömt sig lite nere i hörnet av magen så vi fick inga fina profilbilder som många pratar om men barnmorskan kunde ändå ta alla mått och titta på alla delar att de fanns och såg bra ut. Och det såg perfekt ut. Inga konstigheter. Det enda man eventuellt kan se som en anmärkning är att min moderkaka ligger i framkant och rätt långt ner. Detta behöver man ha koll på för om den kasar neråt kan den blockera öppningen när bebben ska ut vilket kan kräva kejsarsnitt. Om den istället glider uppåt (vilket den tydligen oftast gör varefter magen växer) måste man vara medveten om det vid förlossningen för att om det av någon anledning krävs ett snitt så måste man ha extra koll på vad man gör då man kommer att skära i moderkakan för att komma in och då kan det blöda rätt mycket. Jag vill ju föda som vanligt och då spelar det ju ingen roll. Jag ser det som en bonus att vi får hälsa på bebben en gång till vecka 34 för att kontrollera hur moderkakan lagt sig. Det enda som är lite surt är att när moderkakan ligger fram så blir den en stötdämpare för sparkarna och därför kommer det ta längre tid för mig att känna nåt för hon måste bli lite starkare först.
Ja, hon skrev jag, för av dagens titt att döma så är det en liten tjej därinne! Och för att hon ska få vara frisk och må bra skulle jag krossa backspeglarna på bilen varje dag om det krävs...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar