Egen säng i eget rum

Det är något som saknas i sovrummet. Det där små snarkningarna och snusningarna hörs inte som vanligt ikväll och det står ingen spjälsäng i hörnet. 

I 15 månader har jag varje kväll somnat till de där små andetagen (eller alltså, när jag sover i min säng har jag hört dem, men när jag sover i gästrummet vilket varit varannan natt de två senaste månaderna går det alldeles utmärkt att somna ändå...), men i natt sover Saga för första gången i eget rum. Hon somnade hur gott som helst på två sekunder. Men nu när jag tänkte försöka gå och lägga mig kan jag inte alls somna för det är så tyst. Johns snarkningar och Selmas snuffande blir inte det samma. 

Jag får blockera impulsen att gå och hämta henne. Känns lite som att sova utan sitt gosedjur. Det slutar väl med att jag får gå och lägga mig i gästrummet i alla fall...