Att vara mammaledig är fantastiskt mysigt och härligt och jag älskar att få lägga all min tid på mitt barn. Mitt hjärta njuter. Men min hjärna kliar. Den kliar av att inte få utmanas i annat än att behålla tålamodet när ungen för tionde gången stoppar handen i grötig mun och sedan snabbt som attans tar sig i håret, i öronen, på kläderna, på bordet, på Selma och på allt som finns inom armlängds avstånd så allt får en stel hinna av intorkad gröt som är ett helvete att få bort.
När jag läser för Saga hittar jag numera på långa historier om varje sida istället för de små futtiga orden som finns förtryckta i böckerna. Och när vi går promenader tycker jag nästan att det är lite tråkigt att hon somnar, jag hade ju velat visa henne allt och berätta om det vi ser. Nu måste jag gå tyst och i bästa fall prata lite med Selma.
Min hjärna söker efter stimulans. Det har resulterat i att jag hittat på åtskilliga mer eller mindre nödvändiga förbättringsprojekt, jag har till exempel kategoriserat alla våra bruksanvisningar till olika prylar som vi bara haft liggandes i en hög i ett skåp. Jag har städat städskåpet (?!) och sorterat vårt lilla medicinskåp i olika sjukdomstillstånd tex förkylning, sår, allergi, vitaminer. Jag har strukturerat om i kryddhyllan och kastat kryddor som gick ut 2008 och renast kex-skåpet, igår prov-åt jag ett digistive-kex från 2015 bara för att se hur det smakade - torrt.
Jag har också hittat tusen nya saker som jag skulle vilja göra om hemma. Nu senast har jag blivit kär i en stol som jag vill ha istället för våra fula köksstolar vi har idag. Jag kan inte sluta tänka på den. Jag har drömt om den på nätterna. Nu har jag hittat ett köksbord som skulle matcha fint till också.
Jag har hittat tapeter jag vill ha till sovrummet, lampor till vardagsrummet (nya filtar och kuddar till soffan har jag redan köpt) och en hylla till Sagas rum. Förutom det har jag inspiration att uppdatera hela min garderob och har redan kommit hem med en helt ny outfit (inklusive jacka och skor).
När jag tänker på att jag ska börja jobba om två månader så är det med väldigt blandade känslor, det hugger i hjärtat för att jag inte ska få vara med min lilla tjej 24h/dygn men samtidigt med stor förtjusning för att min hjärna längtar efter att få börja arbeta.
Och det börjar bli rätt dyrt i längden det här..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar