Johns största farhåga däremot var att det skulle vara tvillingar så när barnmorskan säger precis, samtidigt som jag börjar grina, att "här ser vi ett foster.." så skriker John högt innan hon hunnit avsluta meningen "VADÅ ÄR DET FLERA??" och ser panikartat på henne. Hon scannar snabbt av läget och meddelar en bölande gravid kvinna och en panikande man att det verkar vara ETT barn.
Nu börjar vi äntligen lugna ner oss båda två och titta på hjärtat som pickar på bebisen och på ben och armar och navelsträng. Efter lite körande med apparaten och bilder är tagna är det dags att börja ta mått. Då blir bebben svinarg och tycker att det får vara nog med uppvisning för idag och börjar vifta som en dåre med sina små mini-armar och mini-ben och lyckas vrida sig till en position som inte alls går att mäta i och där vi ser ett screamansikte på skärmen. Barnmorskan kämpar och kämpar med apparaten men den envisa lilla rackarn värgrar ställa upp. Tillslut får jag order om att dunka rumpan hårt ner i britsen tio gånger och då blev det väl sådana svallvågor i magen så att den arga bebben inte orkade hålla emot och kanade tillbaka.
Barnmorskan kunde äntligen ta sina mått. 6 cm lång vilket var helt normal och så mätte hon nackspalten som tillsammans med blodprov kan ge risken för kromosomfel hos barnet.
Vi fick veta att allt såg bra och normalt ut och att det var en risk på 1 av 16398 på att barnet skulle ha kromosomfel vilket var nästan ingen risk alls. En frisk unge såg det ut att va med fyra fingrar och en tumme på i alla fall en hand som vi såg tydligt när den viftade åt oss. 23 juli fick vi som datum. John gillade inte det datumet alls för det är mitt i hans golfvecka men jag lugnade honom efteråt och sa att den nog inte kommer den dagen ändå och att vi säkert får vänta en vecka extra. Eller en vecka för tidigt. Men det sa jag inte för då har han seriespel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar