Del 2 v 6-13

Fortsättning v 6-13:

Vecka 6 

Nu har vi kommit hem från resan. Vi har absolut inte lyckats smälta beskedet trots att jag gjort ett test till hemma som naturligtvis visade exakt samma resultat. Vi bestämmer att vi inte ska berätta för någon alls än utan börja med att överraska våra föräldrar på julafton. Jag berättar för Stenen ändå så fort vi ses. John kan inte heller vara tyst och berättar för en kompis på jobbet. Jag mår skit och vill bara sova och går upp mitt i natten och äter massa mat. Skyller på tidsskillnaden och jetlagen och hoppas att det ska gå över. Så fort vi kom hem ringer jag barnmorskan och  bokar en tid för ett första besök. Övriga gravid-symptom visar sig vara nästäppa och näsblod när jag snyter mig (svullna slemhinnor) och att jag inte kan sova på mage för att det gör så förbaskat ont i brösten. 

Vecka 7

Nu börjar kollegorna på jobbet tycka att jetlaggen har suttit i lite väl länge när jag är fortfarande helt slut och nästan somnar på skrivbordet efter luncherna. Jag skyller fortfarande på jetlagen och att jag skapat ett sockerberoende i USA så att det är därför jag äter godis och snacks hela tiden. I själva verket är det för att så fort jag blir hungrig eller får lågt blodsocker så mår jag jätteilla. Men äter jag lite hela tiden så går det bra.

Vecka 8

Första besöket hos barnmorskan. Jag är skitsur på John för att han inte följer med för att han har superviktigt möte med sina chefers chef typ. Här är jag gravid och han tar inte sitt ansvar. Men väl i väntrummet är jag ändå världens nöjdaste. Där sitter en hel drös med andra mer eller mindre runda kvinnor och jag är en av dem trots att min mage fortfarande är helt platt. Jag har spenderat all min vakna fritid åt att läsa på om graviditet, allt man får och inte får äta, hur fostret växer fram, plöjt två böcker jag lånat från biblioteket samt sett åtskilliga youtube-klipp på hur det ser ut inne i magen i olika veckor. Dagen före besöket läser jag en lång vetenskaplig artikel på engelska om hur en cell kan delas och bli så många olika sorters celler, hur vet den nya cellen vid kopieringen att den ska bli en hjärncell eller en hudcell och inte en exakt kopia av den första cellen. Jag planerar att fråga barnmorskan lite mer om detta. Dessutom har jag förberett ytterligare fyra frågor som jag har med mig på en lapp. 

När det blir min tur så blir jag uppmött av en jättetrevlig barnmorska och vi går in i ett rum. Undersökningen kan börja. Tror jag. Jag får typ säga vad jag heter och var jag bor. När jag säger när jag hade mens senast tar hon fram en papperssnurra ifrån medeltiden och snurrar på den tills hon meddelar att då borde bebisen komma i slutet av juni, ungefär den 23:e, hur nu en papperssnurra kan veta det, jag hade kanske väntat mig ett enklare simuleringsprogram?! Sen får jag en broschyr om vad för mat som är bra och dålig (som om jag inte visste det redan) samt information om vilka kurser och föreläsningar som erbjuds blivande föräldrar i kommunen. Jag får också meddela om jag röker eller snusar och fylla i en blankett om hur ofta jag dricker alkohol. Eftersom jag inte är en person som ägnar mig åt så mycket skit förutom lite vin ibland så skapade inte detta några vidare diskussioner. När jag samtidigt som vi pratar smygbläddrar lite i broschyren om mat och ser att denna är författad som om en mellanstadieelev skulle läsa den obehindrat så ser jag nog lite missnöjd ut för barnmorskan ursäktar sig snabbt och säger att det är ganska lättläst för att alla ska kunna ta till sig vad som står. Jag nickar instämmande för det finns ju faktiskt väldigt unga personer som också får barn men kanske inte i mellanstadiet. Sedan sitter vi tysta en stund. Alltså när kommer vi till själva kontrollen tänker jag, ska hon liksom inte ens på något sätt verifiera att jag är gravid. Jag kanske bara sitter här och ljuger. Men hon verkar tro på mig sådär rakt upp och ner. Hon frågar istället om jag har några frågor och jag tittar på min lilla lapp och väljer tillslut en av de lätta frågorna som jag egentligen redan googlat svaret på. Får jag äta ipren?. Att börja härja och fråga o stamceller och celldelning hade nog bara blivit jobbigt. 

Alltså missförstå mig rätt. Det var en jättetrevlig barnmorska och vi kommer säkert komma jättebra överens och jag tvekar inte ett dugg på hennes kompetens men just där och just då var jag för henne en överpåläst tjej med total kontroll på läget och absolut ingen person att lägga onödig tid på när det finns andra som behöver henne bättre. Jag förstår henne fullt ut. Jag fick i alla fall en ny tid för att komma och ta blodprov. Eftersom jag var så tidigt i graviditeten kunde hon inte göra det på en gång utan jag skulle komma tillbaka i mellandagarna. Tur att jag inte tvingade John att avboka sitt superduperviktiga möte för detta. Jag fick inte ens väga mig. Inte för att det behövdes för jag har vägt mig varje dag men ändå? 

I övrigt är jag denna vecka fortfarande sinnessjukt trött. Eftersom man tydligen kan bli jättetäppt i näsan av att vara gravid så har hela mina bihålor grott igen och gör skitont och eftersom jag inte får ta ipren (och alvedon inte hjälper) så försöker jag uthärda men ger upp och är hemma tre dagar från jobbet. Sover mig igenom dessa samt en helg och mår sedan lite bättre. Men tröttheten släpper inte helt.

Vecka 9
Lever på att det snart är julledigt. Vill bara sova och äta hela tiden. Några av kollegorna har genomskådat mig och jag berättar för chefen så han inte ska tro att jag är allvarligt sjuk eller nåt. 

Vecka 10
Julledigt. Den mest efterlängtade julledigheten i världshistorien. 

Dagen före julafton firar vi med mina föräldrar i Finspång. När julklappsutdelningen är färdig langar jag och John fram två sista paket som de får öppna samtidigt. Det är två muggar som det står världens bästa mormor/morfar på. Mamma tror direkt att det är för att hon ska bli mormor till Selma (hundvalpen som vi ska hämta i slutet på januari) och nickar lite gillande. Pappa ser mer oförstående ut. Efter en stund får vi förklara att det inte är till hunden utan till en bebis i juli och då börjar alla kramas och skratta och gråta. Myran fattar inget och skäller som en dåre för att ingen kramar henne. På julaftonskvällen gör vi samma julklappsgrej fast med Johns föräldrar. Även där möts vi av jubel. Johns största bekymmer när vi går och lägger oss är hur vi ska göra på julafton nästa år när vi har bebis, var ska vi fira då. Det är 365 dagar kvar dit så vi hinner nog lösa det säger jag innan vi somnar. 

Vecka 11 

Julledigheten räddar livet på mig. Jag sover och kollar på serier och jobbar halvdagar hemifrån soffan i mellandagarna. 

Vecka 12

Tvådagarsvecka på jobbet. Fungerar bra. Finns hopp om livet. Känner att tröttheten inte är lika betungande längre. Och jag behöver inte rusa ner i köket och hetsäta på mornarna längre för att få stopp på illamåendet. 

Vecka 13

Förra veckan som slutade igår. Någon har äntligen dragit upp rullgardinen. Pigg och börjar känna mig som folk igen. Full vecka på jobbet som flyter på utan problem. Höjdpunkten var naturligtvis ultraljudet i onsdagsmorse. Men nu orkar jag inte skriva mer så det får jag berätta mer om vid ett annat tillfälle.