Saga
som alltid älskat att gå till förskolan. Vi som knappt fått med henne hem på
eftermiddagarna. Personalen som är fantastisk och utvecklar och lär henne nya
saker varje dag, maten som hon glatt häver i sig flera portioner av och alla
vänner som hon varje kväll innan hon ska somna säger att hon älskar.
Tills
nu.
Som
på många förskolor idag tillämpar Sagas förskola små- och storbarnsgrupper.
Eller grupper med yngre och äldre barn kanske är mer rätt att säga, själva
storleken på barnet har naturligtvis inget med uppdelningen att göra. Denna
uppdelning har sina fördelar då dagarna kan anpassas till respektive grupp
med lämpliga aktiviteter, leksaker och storlek på bananbitarna på fruktstunden.
Saga har stormtrivts.
Tills
nu.
Innan
sommaren fick vi beskedet att nu när det var dags för Saga att byta till
storbarnsgrupp efter sommaren så fick hon inte plats. Hon och en pojke till var
de enda som inte fick det. Alla andra barnen skulle få byta avdelning – alla de
vänner Saga som älskar. Hon skulle få gå ensam kvar på en avdelning med åtta
nya ettåringar som skulle skolas in och två stycken tvååringar. Vår lill-gamla Saga. Hon som för långa argumentationer om varför hon ska få äta popcorn
fast det inte är fredag, hon som undrar var stjärnorna är på dagen, hur länge
hon måste vänta innan hon når ner med benen till golvet från toalettstolen och hon
som ringer upp pappa och läxar upp honom en morgon innan förskolan för att han
”gömt” bilnyckeln för mamma när han inte lagt den på det vanliga stället (och
jag i morgonbrådskan muttrat något surt). Denna kvicktänkta och pratsamma lilla
tjej skall alltså tvingas spendera sina dagar tillsammans med barn som är i en
utvecklingsfas där de just börjat binda ihop två ord, om ens det. Även om
personalen gör allt de kan för att Saga ska få stimulans och utveckling är det
en orimlighet att de skall kunna utmana henne så som hon utmanas i en miljö med
äldre barn, andra leksaker och aktiviteter. Aldrig tidigare har jag behövt
lämna mitt barn i tårar på morgonen.
Tills
nu.
I
morse när jag lämnade Saga gick vi över den stora gården på väg till den lilla
där de yngre barnen vistas när de är ute. Alla Sagas älskade vänner på den
stora gården sprang fram och kramades och tog Saga i handen för att
springa iväg och leka. När jag då tvingades ta Sagas andra lilla hand i min
stora och höra mig själv säga ”Nej Saga, du får inte leka med dem, du ska vara
på lilla gården” och Saga högt vrålar ut sin ilska så som bara en treåring kan
göra sticker det tusen knivar i mitt hjärta. Jag skäms för att jag har funnit
mig i läget.
Tills
nu.
Nu
är det nog. Nu byter vi förskola. Till en grupp med blandade åldrar, där det
här förkastliga systemet med platser i yngre/äldrebarnsgrupper inte finns och kan sätta
käppar för vårt barns utveckling, utbildning och stimulans. Naturligtvis har vi som föräldrar gjort allt
vi kan och pratat med personal (som visat samma frustration som vi över läget),
lämnat in skriftliga klagomål till utbildningskontoret och haft telefonsamtal
och mail med den rektor som hävdar att systemet fungerar utmärkt och att de
inte har för avsikt att ändra något utan lägger allt ansvar på sin personal. Jag
har hela tiden försökt vara saklig och trevlig.
Tills
nu.
Nu kommer tigermamman i mig fram. Nu
ber jag rektorn dra åt skogen och tar Saga i handen och går
därifrån, till något nytt och spännande, lite pirrigt men så mycket bättre. På måndag börjar vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar