Idag är det nationella kvinnodagen. I den tillvaro jag har haft turen att leva i, har jag aldrig behövt känna att det är någon skillnad på män och kvinnor. Jag har alltid känt mig lika behandlad som killarna, jag har fått samma möjligheter, blivit lika sedd, lika lyssnad på, fått lika lön osv.
MEN.
Sedan jag blev mamma har känslan av jämställdhet delvis försvunnit. Det finns fortfarande jättestora skillnader mellan män och kvinnor och de förväntningar samhället ställer på oss. Här kommer min personliga reflektion;
Att vara mamma är ett av de viktigaste åtagandena i livet och samtidigt finns det inget åtagande som har en så hög förväntan på sig. ALLA har en uppfattning om hur en mamma ska vara. Och samtidigt så är det inget som gör en så osäker som just mammarollen vilket gör att man så lätt tar åt sig vad andra tycker, hur andra gör och vad samhället förväntar sig.
Det är precis i detta jag tror att felet ligger. Mammorna tar åt sig för mycket och får för lätt dåligt samvete och då når vi aldrig jämställdhet. Det är liksom inprogrammerat så djupt i hjärnan på mamman att barnet är det viktigaste och när man går "emot" det genom att jobba blir det fel. Det här är min högst personliga teori.
Jag har ventilerat den med John och han känner minsann inget dåligt samvete över att Saga fick börja på förskola redan när hon var ett, att hon går långa dagar osv. Hon har ju älskat förskolan från första stund, vad är problemet tycker han. Hon vill ju knappt gå hem när vi hämtar henne. Men likförbannat får jag så sjukt dåligt samvete när jag ser andra mammor jag umgåtts med under mammaledigheten som skolade in sina barn på förskola i januari i år, då hade ju Saga redan gått ett halvår! Eller när jag läser om barn som går "långa dagar" och blir hämtade kl 14. Eller när Saga skriker Pappa hela dagarna på förskolan och aldrig mamma. Eller när jag hämtar och lämnar typ 20% av gångerna, resten sköter John. Eller när jag inte kopplar av och njuter av VAB dagarna utan hellre varvar soff-mys med att smygjobba.
John och jag tar precis lika mycket ansvar över hem och barn. Just nu kanske han till och med gör ännu mer eftersom jag har ett chefsjobb och dessutom pendlar. Men i min hjärna har det dåliga samvetet för de timmar jag inte är med Saga knutit sig fast. Det finns dagar jag känt att "Nej det är inte värt det" och velat vända bilen och åka hem och vara med mitt barn. Men jag vet ju att den bästa mamman Saga kan få är den glada mamma som får jobba OCH vara mamma. Och Saga får gå på förskola OCH vara hemma med sina glada föräldrar på kvällen.
Det är inte fel, så varför känns det så?
Är det för att det icke-jämställda fortfarande lever kvar. Där kvinnan sköter barnen och mannen jobbar. Med tillägget att idag ska kvinnan sköta barnen OCH jobba och mannen jobbar. Eller är det för att moderinstikten är så stark så att oavsett hur lika man delar på föräldraledigheter, barnskötsel och hushållsarbete kommer mammorna ändå att känna sig otillräckliga. Jag vet inte. Kanske båda delar. Men det är värt att tänka på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar