Älskade Myran

En härlig semestervecka på Kanarieöarna fick ett tragiskt slut. När vi hämtade hundarna som varit på pensionat hade Myran så ont i sina höfter att hon inte kunde gå. Kicki som har haft hand om hundarna när vi var borta är djurhomeopat och har flera gånger hjälpt Myran när hon haft ont. Men denna gången var det annorlunda. Myran hade inte velat gå ut nåt och hade bara vilat hela veckan. 

Så sent igår kväll hade vi familjeråd och bestämde att det fick vara nog nu. Myran har haft en underbart tio-årigt hundliv, det bästa man kan ha med full uppmärksamhet och aldrig behöva vara ensam. Hon har åkt på några smällar med pajjad bukspottkörtel och juvertumörer och det senaste året problem med höfterna till och från. När det var som sämst förra året bestämde vi oss för att så länge hon inte har ont och är glad får hon hänga med. Men igår kände vi alla att den den gränsen var nådd, trots en vilovecka och mycket hjälp från Kicki så funkade inte höfterna längre. En hund som inte kan gå har inget värdigt liv. Därför fattade vi det tyngsta beslut vi någonsin tagit. 

Idag åkte vi in till veterinären på morgonen och Myran fick lugnt och stilla somna in. 

Det är helt rätt beslut. Och det är en djurägares ansvar att fatta ett sådant beslut när tiden är kommen. Men inte blir det lättare för det. 

Tack Myran för alla fina år tillsammans. En tredjedel av mitt liv har du funnits där och mycket kul har vi haft. Som när du sov i min tröja. Och när du läxade upp grand danois hanen Henrik i hundgården. Han 80 kg och du med dina 5. När du stod och blängde surt på mig när du inte fick som du ville eller när du körde upp din lilla tunga i mina näsborrar så den gick nästan upp i hjärnan. Älskade älskade lilla Myran!