I år kom också en inhyrd tomte i form av Phille som gjorde ett utomordentligt jobb för barnen och gav oss vuxna goda skratt också med sin finlandssvenska dialekt.
Barnen fick som vanligt massor av paket. Två stycken grisar som spelar Americano skithögt och två discokulor var nog den omedelbara hitten och det var disco konstant och de där grisarna väckte oss vuxna flera dagar på rad.
Barnen fick också tatueringspennor av mormor och morfar vilket uppskattades mycket av barnen, kanske inte lika mycket av oss då Julia har sett ut som en gangster i fyra dagar efter att Saga ”tatuerat” in samtliga familjemedlemmars namn över hela bringan och överarmarna på henne samt ett antal blommor och andra figurer på resten av kroppen.
På julafton hade åt vi julbord hos oss med Johns familj och mina föräldrar. I år caterade vi julbordet från Stångs vilket var en riktig lättnad. Inget krångel med maten och allt vad jättegott!
Vi tittade på Kalle och så öppnades det paket igen. Denna gång blev nog bollhavet bästa presenten och barnen låg däri resten av kvällen.
På juldagen vilade vi ut (sånär på de spelande grisarna som barnen väckte oss med). Vi åkte till Linghem och åkte pulka och skrillor.
På annandagen vad John och jagade och på kvällen var vi båda med på jaktmiddag och barnen fick vada hos farmor och farfar.
Det var den trevliga delen av julledigheten. Sedan väntande en riktig mardrömsvecka då John vaknade upp med hög feber på måndagen. Tisdagkvällen var det något bättre och vi trodde det vänt men istället blev han ännu sämre på onsdagen och på onsdagkvällen var det så illa att han inte fick luft, hyperventilerade och svettades floder. Jag kunde inte få in honom i en bil till akuten så jag fick ringa ambulansen som kom på 10 minuter. De kollade syresättningen som var för låg och satte in vätska i dropp i armen och packade in honom i ambulansen och drog. Och där stod jag med två ungar i fönstret och tittade efter honom. Det var fan den värsta känslan jag känt tror jag. Att inte veta något, att inte visa oro inför barnen fast man bara vill falla ihop till en vår fläck på golvet.
Väl på akuten tog de prover och konstaterade snabbt säsongsinfluensa. Lungröntgen visade lunginflammation och vätska i lungorna och antibiotika kopplades in med dropp.
Sent på natten blev han flyttad till infektionsavdelningen och där blev han inskriven i sex dagar. Kroppen vad helt nedbruten och det tog lång tid för antibiotika och antivirus att verka och få upp kroppen på banan igen men efter två dagar visade prover att det Infektionsvärdet började sjunka. Syresättningen var det som höll honom kvar längst på sjukhuset då han behövde syrgas får att inte hamna för lågt.
I tisdags fick vi äntligen hämta hem honom.
Ser var den bästa stunden 2022.
Nu är han lite trött och medtagen. Fysiskt får han börja om från början med kondition och går omkring i huset och får flås av att gå upp för trappan men det kommer komma tillbaka sa läkaren. Förhoppningvis går det snabbt eftersom han är ung och frisk i övrigt. Han hostar en del också men det är för att få upp den sista vätskan i lungorna.
Men när sådant som detta händer blir man rejält ödmjuk inför livet. Jobbet har jag aldrig brytt mig mindre om. Vi har fantastiska vänner som ringt och hjälpt till. Vårt nyårsfirande ställdes förstås in men då ringde familjen Engdahl och frågade om jag och barnen inte ville komma dit och vara med hos dem. Jag tvekade på om jag skulle orka men gjorde det för barnens skull och väl där var det så skönt att bara vara en stund när barnen lekte och vi vuxna åt god mat. Jag hade inte ätit så mycket alls de där dagarna (var så mycket fokus på att barnen skulle äta och min aptit fanns inte alls så det blev inte så mycket med det) så när 250 gram oxfilé lades på min tallrik sa jag till Jonas att det där kommer jag aldrig kunna äta, ta halva och ge till någon annan. Han bara tittade på mig och sa ”ät” och då gjorde jag det. Och den bara försvann. Jag bara åt och det kändes som att den där oxfilébiten räddade livet på mig…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar