Baby blues och förkylning igen

Vi har haft en seg vecka här hemma. I måndags vaknade Saga och hävdade att hon var hängig men jag tog tempen som inte visade på feber så vi skickade henne till förskolan ändå. En och en halv timma senare ringde de och då hade febern slagit till så då åkte jag och hämtade hem henne igen. Duktigt av Saga att kunna känna så bra själv och inte så duktigt av oss att inte lyssna på henne...

Att vara hemma med bebis som kräver hundra procent uppmärksamhet och en sjuk 2.5 åring som vill ha lika mycket uppmärksamhet var ingen lätt match. Det var som att de störde varandra och mitt tålamod blev kortare och kortare och mitt dåliga samvete större och större. Totalt otillräcklig kände jag mig när jag inte lyckades göra någon av dem nöjd. När jag precis lyckades få en missnöjd Julia att somna så var Saga där med sina små fingrar och petade henne i ansiktet så hon vaknade. Vilken pärs. Hur gör alla andra föräldrar? Jag kunde aldrig förstå innan hur svårt det skulle vara med två barn och hur mycket dåligt samvete som skulle skava konstant i mammahjärtat. 

Jag tror också att det blev ett bakslag efter vår tuffa start med amningen när Julia tog all fokus och energi från mig. Saga har varit jätteduktig hela tiden men jag tror att nu när jag mått bättre har hon behövt ta igen mamma-tid och det ska jag försöka bli bättre på att ge henne nu. John och Julia behöver också få lite egentid för att kunna bonda bättre. 

På BVC-besöket i tisdags hade vi uppföljning uppföljning om hur jag mådde och jag fick fylla i en enkät om hur jag upplevde min hälsa psykiskt. De gör så med alla 6 veckor efter förlossning för att fånga upp förlossningsdepressioner. Väldigt bra tycker jag. Nu när jag svarade på frågorna var det mesta helt okej, lite avvikelser som kort tålamod som lätt går att koppla till att jag är sliten med lite för lite sömn vilket inte är så konstigt men inga stora grejer som att jag känner mig ledsen hela tiden eller så. Men hade jag fått fylla i den där enkäten vecka 3 eller 4 när allt var som jobbigast hade det nog blivit ett helt annat utfall. Jag inser såhär i efterhand att jag nog var ute på rätt tunn is ett tag. När jag inte ville hålla Julia för jag visste att det skulle göra så ont när hon skulle äta, när jag grät flera gånger om dagen eller när jag fick ångest varje kväll när vi skulle sova för jag visste hur jobbig natten skulle bli när jag skulle försöka amma henne och få henne att somna om och helst hinna somna om själv innan det var dags för amning igen. Då var det inget vidare och jag undrade vad vi hade gett oss in på och trodde aldrig att vi skulle reda ut det. Nu i efterhand ser jag stt det var en rejäl baby-blues som gick över när amningen började funka som tur var. Jag hade ju en hel armé som stöd under den tuffa perioden av John, mamma och pappa, svärisarna och vänner som avlastade med allt de kunde med Saga och hemma. Det var säkert därför jag orkade och kom ur det. Men tänk alla de som inte har det så och åker med ner i den mörka spiralen. Därför tycker jag att det är jättebra att de håller lite koll på oss mammor på BVC.

I onsdags åkte jag till mormor och morfar med alla mina tjejer. Sagas feber hade gått över men hon fick vara hemma en dag extra. Vi åt våfflor och lekte och jag fick sova ikapp ett par timmar. 

I torsdags vaknade jag med Sagas förkylning så jag och Julia hade ett lugnt avslut på veckan. Igår hade förkylningen släppt något så vi kunde knata iväg till grannarna på förmiddagen och leka och rida lite. På eftermiddagen kom Phille hit och hjälpte John i trädgården. Idag kommer svärisarna hit och fikar på förmiddagen och på eftermiddagen åker vi till Finspång och hjälper mamma och pappa bära lite saker. De fick sålt sitt hus i veckan så nu kan de börja tömma lite möbler som de inte ska ha med sig till lägenheten. 

Morgongos