MIN MAN

Om mindre än 72 timmar, närmare bestämt 68 h och 26 minuter,  gifter jag mig med John. Kanske borde man, såhär när det liksom bara är några få dagar kvar, tänka lite extra ifall det verkligen är rätt att ta ett så stort steg att gifta sig? Kanske borde man liksom känna ett litet litet tvekande sug i magen? Eller få lite lite kalla fötter, åtminstone så att det känns lite kyligt längst ut på tåspetsarna?

Icke.

Jag har inte tänkt en enda tvekande tanke sedan den 9 januari 2013.  Aldrig någonsin. Det är så självklart att jag ska vara med just John och jag skulle aldrig någonsin vilja vara med någon annan.
Svårare än så behöver det inte vara.

Jag skulle kunna vråla JAAAAAA!!! så det ekar över hela östgötaslätten när prästen frågar mig i kyrkan på lördag - så säker är jag.  Men jag ska försöka bete mig lite vettigt och säga ett lugnt men tydligt JA utan krusiduller. Det blir nog bäst så.

Jag ska lova att älska dig i nöd och lust. Inför alla gudar och prästen och församlingen och mormor och alla vänner och Myran och humlorna och getingarna och kornet på åkern och kottarna i granarna och hararna i trädgården och till och med de äckliga mördarsniglarna i min kompost, ja inför allt som lever lovar jag dyrt och heligt att älska dig i nöd och lust. 

Jag skulle kunna offra allt för att du ska ha det bra.
Eller alltså -  det beror på hur bra förstås. Jag hade till exempel inte inte offrat min lilltå mot att du ska få ett nytt playstation. Där går gränsen....


Min MAN. Det låter snyggt. Lite sexigt liksom.