Igår plingade det på dörren.
En liten snorig unge med framträder på svaj stod utanför.
Jag: Hej?!
Unge: Joooo, jag undrar, har du hund?
Jag: Öh, ja?
Unge: Har du tappat bort den?
Jag: Va?! (hinner tänka att myran kanske smitit ut och nu ligger överkörd på vägen, men så inser jag att hon står precis bakom mig) Nej, hon är här inne.
Unge: Jaha..
Jag: (tänker "är det här ett skämt eller") Hur så?
Unge: Mjoooo, för vi har hittat en hund.. (jag upptäcker en unge till bakom buskarna hållandes i ett rep)
Oj då! Där ser man. Det visade sig att barnen hade hittat grannens tax som (inte helt ovanligt) hade tagit sig en promenad på egen hand.
Vilka snälla barn det finns! Alla är inte sådär snoriga och jobbiga som man kan tro vid första anblick.. Eller är det bara för att det är jul snart som de blir sådär snälla kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar